Lär dig tänka positivt – må bättre!

Att lida av psykisk ohälsa eller drabbas av psykiska besvär är inte samma sak som att vara psykiskt sjuk.

Många människor lider i tysthet men drar sig för att söka hjälp. Detta för att det finns fördomar, okunskap eller rädsla och man inte vill få en diagnos/stämpel. Att behöva prata med en psykolog, att erkänna att man lider av psykisk ohälsa, att utreda varför man har psykiska besvär betyder inte att du är psykopat eller lider av en sjukdom. Tvärtom, det visar att du tar ansvar för dig själv.

Om vi jämför med fysiska åkommor såsom infektioner, ledvärk eller nageltrång så behöver det ju inte handla om en sjukdom utan kan helt enkelt vara små små skador som ändå smärtar. Man kan få medicin som lindrar, plåster, massage osv. Det ska inte vara konstigare med den mentala hälsan.

Släpp skammen och vårda både din kropp, knopp och alla sinnen!

Får ofta den frågan från personer i min omgivning. En annan fråga som återkommer är ”Hur kan du vara så positiv?”

De som känner mig vet hur det ibland stormar omkring mig – å det är nästan så jag själv undrar ibland om det är något fel på mig eftersom jag inte blåser omkull.

Nog slår det mig ibland att jag kanske inte ska orka, att jag snart ska krascha, att jag kanske rentav vill blåsa bort i stormvindarna – bort från allt! Jag tänker ”när kommer den där mentala kraschen som borde kommit för längesen?”

Den kanske aldrig kommer, eller så gör den det. Men jag tänker inte gå och vänta på den eller känna efter. Jag tacklar vindarna efter bästa förmåga och tänker inte oroa mig för någon krasch när det finns andra/annat att oroa sig för. Fokus! Fokus på det nödvändigaste och fokus på det positiva! Eländet behöver inget fokus för det finns där ändå och det bästa jag kan göra är att acceptera, tackla och försöka göra det bästa för mig eller andra i varje stund. Man kan inte blunda för sanningen men man kan välja hur man ska hantera det.

Älskar uttrycket ”det viktiga är inte hur man har det utan hur man tar det”.

Med detta sagt vill jag bara säga till alla som vågar skratta i sorg, som kan skämta i ett kaos, som roar sig trots elände, som kan se solen mellan molnen eller slappna av i en psykiskt påfrestande situation. Ni är grymma! Livet blir inte lättare för att man lägger all sin energi på att hantera och lösa problem – vi måste samla energi för att orka! Få aldrig dåligt samvete för att du skrattar när folk förväntar sig att du borde gråta, när du sjunger trots att ditt inre skriker, när du ler trots att ditt inre brinner…du är människa! ♥️🌹Ditt mående speglar inte vem du är, hur du är, vad du gör eller hur du upplevs. Gör det som du mår bäst av i stunden eller i längden.

Visst är det märkligt med kärlek. Det är först nu när jag verkligen hittat rätt som man faktiskt förstår vad kärlek är på riktigt.

Hur kan jag då veta att det är rätt? Tror man inte alltid att det är rätt? Självklart tror man det! Ibland älskar man bara fel person eller förblindas av kärleken och ett hopp om evig lycka.

Till saken hör att under de 13 år jag levt med min nuvarande man så har jag aldrig känt att jag behövt väga fördelar mot nackdelar, det är inga dåliga sidor jag fått ”stå ut med”, det har inte hänt massa saker jag behövt förlåta honom för – faktum är att vi aldrig ens har bråkat och jag har inte sett några varningsklockor. Därför vågar jag säga att det är rätt. Sen ska man aldrig ta något förgivet – det kan vända när som helst. Livet är ju sånt tyvär.

Man ska alltid våga tro på kärleken givetvis. Men i mina tidigare förhållanden har jag fått tvinga mig själv att fokusera på det postiva och jag har accepterat mycket skit för kärlekens skull. Jag inser dock nu att kärlek ska kännas lätt och rätt rakt igenom!

Jag skriver detta riktat till alla som ”står ut” i en relation som inte är bra eller ”är fast” i ett förhållande som man vill ta sig ur. Där man intalar sig själv att ”jag älskar ju henne/honom” eller ”jag hittar nog ändå ingen bättre” . Det kan vara läskigt att lämna någon – men tro mig, gräset kan vara grönare på andra sidan och skulle man inte hitta något bättre så kan man åtminstone få blomma ut själv istället för att vissna i en dålig relation.

Självklart kan man först försöka hitta tillbaks, lösa relationsproblem, hitta nya vägar, kämpa för kärleken – men inte i en evighet!

Jag kommer aldrig mer stanna i en relation som inte får mig att må bra. Jag hoppas dock att jag aldrig hamnar i den känslan igen. Och jag önskar att alla får uppleva den fina känsla det innebär att vara älskad, älska och kunna slappna av i en relation.

Kärlek och lycka åt folket!! ♥️

Vi pratar ofta om att man måste öppna ögonen, se människor runtomkring oss…se verkligheten osv. Det vill jag ändå tycka att jag är tämligen bra på. Men på sistone har jag insett att jag varit och är ganska dålig på att öppna ögonen för att se mig själv – nog för att jag ser vem jag är, vad jag gör rent praktiskt, hur jag känner och är ganska medveten om hur jag upplevs – men jag ser sällan vad jag omedvetet gör för andra. Kanske är det mycket som man gör omedvetet och inte förstår att det har någon betydelse – man är sig själv. Men denna helgen har jag känt att jag varit väldigt medveten och faktiskt stolt. Det är små små saker men som faktiskt ändå kanske bidragit till en positiv känsla eller effekt hos någon annan.

Igår nattvandrade jag för första gången med ”Vuxna på stan”. Jag måste erkänna att mitt syfte var att göra en god insats för den förening jag är med i eftersom klubben skulle få betalt. Det kändes som en god gärning att stötta föreningen – men med facit i hand så inser jag att det var så mycket mer. Det är ju en JÄTTEVIKTIG insats – inte för föreningen utan för ungdomarna på stan, för föräldrarna som inte kan vara på stan, för samhället!

Träffade MASSOR av fulla festande ungdomar, många riktigt unga. Tragiskt, men så fina ungdomar som verkligen behövde lite vuxen-närvaro på stan och som faktiskt uppskattade det. Så pratiga, roliga, öppna, tacksamma och kärleksfulla!

Det finns inget som provocerar mig mer än frågan ”Var finns föräldrarna? Svaret på frågan är : ”-Förmodligen ligger de sömnlösa hemma, oroliga med mobilen hårt tryckt i handen mellan desperata försök att få hem sin ungdom. Förmodligen har de regler, tider osv som inte följs. Förmodligen har många föräldrar gett upp hoppet om att deras regler och konsekvenser ska tas på allvar. Förmodligen hade majoriteten av alla ungdomar jag mötte igår obesvarade samtal och olästa sms hemifrån.

Jag har själv varit den där mamman som försökte hålla min tonåring inne eller åtminstone komma hem i tid, som försökte hålla alkohol och droger borta från henne, som försökte vara en bra förebild, vägvisare och tillrättavisare, som hade regler och som försökte vara en trygg, kärleksfull och framförallt ansvarsfull förälder. Det hjälpte inte. Jag gick inte ”Vuxna på stan” för det hade inte gett en god effekt  att hon och hennes vänner kände sig övervakade – de hade undvikit ”Vuxna på stan” och hållit sig på hemliga platser. Istället var jag ute och letade halva nätterna, ringde som en tok eller låg vaken orolig och lyssnade efter ytterdörren som vissa nätter öppnades och vissa inte. Jag vaknade ofta med en klump i magen eftersom hon inte hade kommit hem och fortsatte mitt detektivarbete för att ta reda på var hon var, i vilket skick hon var och försäkra mig om att hon levde. Det hände ju att jag hittade henne på någon parkering med fulla ungdomar i min nattliga jakt men det var ju absolut ingen garanti för att jag fick med mig henne hem utan istället kanske det uppstod konflikt och jag kunde vara säker på att hon INTE kom hem. Någon gång kom hon hem med polisen, men de kunde ju inte köra hem henne varje kväll. Jag gick sönder inombords. Så maktlös, orolig, rädd och kämpande. Jag bad om stöd från socialtjänsten för att hitta rätt verktyg men de tyckte jag verkade ha bra föräldraförmåga och kunde inte hjälpa mig. Maktlös.

De flesta fulla ungdomar jag såg igår på stan har säkert föräldrar som satt oroliga och maktlösa där hemma och jag kan inte annat än att lida med dem. Det kändes bra att vara där bland deras ungdomar för de sprang inte när de såg oss, för vi var inte deras jagande föräldrar.

Tack och lov såg vi denna helgen inga avdäckade barn, inga slagsmål eller skador. Men OM något händer så finns vuxna som förhoppningsvis ser och som kan agera. Det kanske kan ge både de unga därute och deras föräldrar där hemma en liten känsla av trygghet.

Ungdomarna kommer förmodligen leva som de gör oavsett pekpinnar. Men det kändes värdefullt att få vara där….för mig! Plötsligt fick jag också en förståelse för varför min dotter aldrig kom hem i tid på kvällarna. För vem kan ha koll på klockan eller slita sig från ett sånt roligt hålligång!?

Detta är bara ett exempel på saker som jag gjort och som gett en bra känsla i magen. Ingen bra känsla att se hundratals fulla ungdomar såklart men en bra känsla av att jag tog min tid till att finnas där.

Man gör skillnad! Ibland utan att ens vara medveten om det. Många många små insatser för någon eller några andra kan på sikt göra underverk om vi alla hjälps åt.

Jag har även kommit till insikt med att jag omedvetet ler mot ensamma människor jag möter ute och ofta får ett leende tillbaks. Kanske är mitt leende värdefullt för någon? Kanske kan mitt leende färga en grå vardag för någon?

Vi måste öppna ögonen för att se var vi kan göra skillnad. Och vi måste öppna ögonen för att se vad vi redan gör och få en liten boost av den känslan eftersom den ger mersmak.

Måste erkänna att jag är totalt mobilberoende. Instagram och Facebook tar upp otroligt mycket av min tid….av mitt liv. Tror att jag skrivit om detta tidigare – och visst är det ganska tragiskt egentligen att man ”slösar” bort sitt liv på att följa olika personers inlägg, kändisar, reels osv. Visst – vissa människor och grupper inspirerar väl en del. Jag kan få inspiration kring allt från matlagning, städ och smink till inredning och utflyktsmål. Men….vore kanske smartare att använda mobiltiden till att istället laga den där fantastiska maten, städa, inreda eller göra de där utflykterna. Haha….ja, ibland är man allt bra korkad…men jag vet i alla fall vad Bianca Ingrosso åt igår och jag vet hur man ska handskas med en krokodil 🙈

Hur som helst så vill jag säga att sociala medier kan vara så mycket mer än inspiration och bortkastad tid. Att följa sina riktiga vänners dagar eller hitta guldkornen kan verkligen förgylla en dag…eller kanske rentav livet.

Förra veckan fick jag ett pm av en tjej som jag tidigare sett på Youtube där hon berättade en helt vansinnig liten bit av den verklighet hon tyvär lever i. Just denna tjejen hade sedan sett en av mina kommentarer i en stor grupp och fastnade för den. Hon bjöd in mig i en grupp på Facebook….en grupp som inte liknar någon annan. Att bli handplockad till en grupp med fantastiskt syfte och fantastiska medlemmar kändes hedrande. Hon såg min kommentar och hon såg lilla MIG i ett hav av hundratusentals Facebook-användare, inlägg och kommentarer. Gruppen heter just ISEEYOU och jag tror aldrig jag har känt sån gemenskap och kärlek i en Facebook-grupp tidigare (tro mig-jag är med i många grupper. Det är ofta troll, drama och lite tråkig stämning mellan varven)

Denna gruppens syfte är att vi helt enkelt ska våga släppa våra masker, våga visa våra riktiga sidor, våga låta folk kika ner i ens ryggsäck, våga kika ner i andras ryggsäckar, våga sträcka ut en hand, våga förstå att ingen är ensam. Alla bär vi på erfarenheter och egenskaper som vi kan använda för att hjälpa andra eller stärka varandra. Om alla bara vågade ta av sig masken, öppna ögonen och se varandra så skulle världen på sikt bli en bättre plats. Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon….som i sin tur kan hjälpa någon…som i sin tur kan hjälpa någon.

Samhället är hårt och kallt idag. Så många trasiga själar vandrar runt ensamma. Vi har lärt oss att man ska ”sköta sitt och skita i andra” eller ”rycka upp sig” vilket gör att många lider i tysthet, gömmer sig eller skäms för att be om hjälp i sin ensamma bubbla av känslor. Men ingen behöver vara ensam! Ibland kanske du inte kan hjälpa dig själv eller dina allra närmsta….men du kan sträcka ut en hand till någon annan, som kanske senare visar sig vara den som i gengäld hjälper dig eller någon av dina kära…eller någon annan. Det skapar ringar på vattnet!

Att stärka varandra eller sig själv behöver inte handla om terapi, konkreta lösningar eller att ge all sin tid – det kan räcka med ett leende, en kram, ett öppet öra, en förståelse eller en gemenskap. Det kanske rentav räcker att du visar att ISEEYOU ❤️

Mer sådana grupper åt folket!!

Jag har börjat reflektera över att jag ofta är trött, lat och bekväm av mig. Har jag kanske brist på något? Börjar jag bli gammal? Utmattad?

Nej, jag tror faktiskt bara att jag har sänkt kraven på mig själv, blivit ganska hemmakär, äntligen är barnen såpass stora att de inte kräver full aktivitet all vaken tid, jag har helt enkelt lärt mig att relaxa och varva ner!

Det behöver faktiskt inte vara fel att titulera sig som soffpotatis så länge man mår bra av det. Men varför skriker då min hjärna att jag borde börja röra på mig, umgås mer, städa bättre, få tillbaks min inre duracell-kanin? Troligen för att det är så hjärnan funkar.

Numera gör jag det jag känner för för stunden istället för det som kanske förväntas av mig. I denna stund ligger jag i soffan med gårdagens ostbågar som sällskap. Familjen sover. Jag skulle kunna städa lite eftersom vi får gäster sen, förbereda tårtan som ska bakas, gå ut och plocka påskris, duscha, köra en bråkdel av all smutstvätt vi har – men istället tänker jag kolla på min serie, njuta av morgonsolen som tränger sig in genom de smutsiga fönstren och bara njuta av en stillsam morgon. Gästerna lär ju komma även om det är lite stökigt och barnen kan ju plocka påskris samt baka tårta när de vaknar…mannen kan ju dammsuga och ta hand om disk sen när jag duschar. Haha – jag är inte lat, jag är bara smart 😅

Otroligt många tycker att hösten känns lång, mörk och deprimerande. Faktum är att det verkar oerhört vanligt att hösten är en tid då flertalet människor lider av ångest och blir nedstämda och jag kan tiil viss del förstå det.

Jag älskar sommaren och jag blir dessutom mycket piggare och gladare av solljus och värme. När hösten plötsligt gör entré brukar jag varje år bli lika överraskad eftersom jag inte förberett mig mentalt på att sommaren höll på att ta slut. Aldrig någonsin har jag förstått att det där var sista badet i sjön, att allt på vill-hinna-listan inte skulle hinnas med, att barnens höstkläder troligen behövde ses över redan i augusti för att slippa stå där i höstrusket och inse att barnen behöver nya kläder. Efter sommaren inser jag  alltid att det gick åt en himla massa pengar under sommaren – i år igen.

För vår del innebär hösten en himla massa födelsedagar vilket såklart förgyller tillvaron i höstmörkret men också skapar viss stress eftersom det kräver planering både i tid och pengar. När alla presenter äntligen är inköpta och kalasen avklarade är det plötsligt hög tid att börja tänka på julklappar och planera julfirande…och vinterns födelsedagar.

Efter nyårsafton brukar jag känna en viss lättnad både över att året tog slut och att det snart kommer bli ljusare. Man kan börja räkna ner tiden till våren, sommaren och skatteåterbäringen. 😅

Hur ska man få hösten att kännas lite lättare då? Som vanligt gäller det att lägga fokus på det positiva! För mig är det viktigt att försöka göra det lite extra mysigt inomhus genom att ändra lite på inredningen, städa bort sommaren, tända lite mysiga lampor och ljus samt göra de där fantastiska långkoken som aldrig hanns med under sommaren. Att lägga energi på att planera kalasen osv gör också tillvaron lite festligare och att bevara sommarens ljusa dagar färskt i minnet!

Det är vackert ute på hösten med alla färgglada löv och upplysta fönster på kvällarna. Man kan ställa undan gräsklipparen inför vintern och man kan slappa framför Netflix betydligt mer utan att få dåligt samvete över att man inte tar tillvara på soliga dagar. Dessutom doftar hösten gott av alla fallna löv, äpplen och regn. Bananflugor, mördarsniglar och fluglarverna i soptunnan försvinner snart och som om det inte vore nog med positiva saker så finns det massor av härlig svamp i skogen! Det gäller att glädjas åt allt det där som är positivt i livet oavsett vilken årstid det är!

Nu ska vi njuta av hösten!

• Inte nu sa jag
• Kommer strax
• Du får vänta
• Om en stund
• Vi får se
• Nej jag orkar inte
• Sluta tjata

Detta är svar jag ofta ger mina barn och nu insåg jag just att detta är lite sorgligt för det är svar som jag ALDRIG nästan säger till andra eller på mitt jobb utan tvärtom så svarar jag istället ja och gör saker på stört även om jag egentligen varken vill eller hinner.

Ändå går mina barn före allt annat och är viktigast av allt i mitt liv. Det låter lite motsägelsefullt! Har jag hela tiden gått och ljugit för mig själv, för mina barn och för alla andra? Går inte barnen först? Är dom inte viktigast av allt? Varför kan jag säga nej till dem men inte till andra om barnen nu är viktigast!?

Jo, för mig är dom viktigast i hela världen och det tänker jag stå fast vid tills jag dör. Sen är det även viktigt för mig (och barnen) att de lär sig att vänta, lär sig att inte få allt som de vill, lär sig att inte tjata, lära sig att göra saker själv, lär sig att en mamma inte orkar allt på stört.

Frågan är ju dock varför jag inte behandlar alla andra likadant? Varför värdesätter jag inte alltid min egna tid, ork och vilja? Varför säger jag ja och amen till alla andra? Borde inte alla andra precis som mina barn behöva lära sig vänta, lära sig ta ett nej eller få känna att ”nähä hon hade visst inte tid just nu”. Kanske skulle mina barn få en mer tillmötesgående mamma om jag var bättre på att säga nej till andra?

Självklart säger jag inte nej, sen, vänta osv till mina barn hela tiden. Men till andra så säger jag det i princip aldrig! Mina barn kan jag säga det till för de älskar mig villkorslöst ändå och tycker jag är bäst 😅 Jag ska bli bättre på att spara energi tills jag kommer hem för vem vill ha en mamma som säger nej, orkar ej, vänta, kanske….på grund av att hon hela dagen gjort allt som förväntats av henne samt lite till!?

Om man är med i diverse grupper på Facebook eller följer människor på sociala medier så har förmodligen mom shaming inte undgått något. Alltså där folk har åsikter om hur andra sköter sina barn, sin föräldraroll och liknande. Självklart ska man säga ifrån om ett barn på riktigt blir illa behandlat men här snackar vi om att man har åsikter om ALLT. Exempelvis ”sådär kan man inte klä barn”, ”barn kan få cancer av sköljmedel”, ”vad är du för mamma som ger din 3-åring godis?”, ”Jag skulle aldrig köpt en sådär billig vagn av säkerhetsskäl” ”hade du uppfostrat ditt barn hade det inte betett sig sådär” eller ”jag skulle aldrig köpa begagnade skor till mitt barn då det förstör deras fötter…” Det finns tusentals olika exempel.

Jag blir så upprörd ibland över att folk inte kan låta bli att skuldbelägga, kritisera och framföra sina negativa åsikter. Tänk om alla kunde sköta sitt egna och lägga mindre fokus på vad andra gör, tänk om alla kunde förstå att ingen är perfekt och att alla har olika förutsättningar eller viljor. Även barn har olika behov, förmågor och förutsättningar.

Men nu ska jag berätta en sak. Även jag är en mom shamer. Ja, ni läste rätt. Jag har bättrat mig en hel del men det händer ganska ofta att jag kritiserar eller dömer en viss mamma för helt ovesäntliga saker. Den mamman är jag själv!

Vad har jag för rätt att kritisera mina egna val eller hur jag är som mamma? Varför gör man ens det? Jo…troligen för att man ständigt präglas av all mom shaming och får en bild av att allt måste vara perfekt, att folk kan ha åsikter, att det finns en norm att leva upp till som om den vore lag. Så är det ju givetvis inte men man påverkas till viss del ändå.

Nu är det inte så att jag får dåligt samvete för att jag köper begagnade skor till mina barn, låter dem frossa godis på helgerna eller att de doftar sköljmedel. Nej…det handlar om att jag har inre förväntningar på mig själv som jag inte anser att jag lever upp till. Att man ibland ifrågasätter hur saker blev som det blev och tänker att det kanske är mitt fel eller fel på mig.

Det kan handla om allt från att man glömmer gympapåsen hemma, missar info på veckobrevet, kommer på att läxan ska göras i sista minuten (eller i efterhand), glömmer hälften man skulle handlat, inser ibland att barnens sängkläder inte bytts på en evighet, har 187 oparade strumpor (mest omaka sådana) som barnen måste leka memori bland på morgnarna för att hitta ett hyfsat matchande par, att mina barn inte har ett kliniskt rent och pedantskött hem eller att man inte aktiverar sina barn på vardagarna utan istället kör fri skärmtid efter fritids. Det kan också handla om att man känner sig misslyckad om barnen gör ”dumma” saker trots att man faktiskt gjort sitt bästa för att lära, uppfostra och vägleda dem rätt.

För ett par år sedan insåg jag att jag borde sluta med att skuldbelägga mig själv. Jag är inte perfekt men jag gör mitt bästa och det räcker utan tvekan! Jag har alltid älskat mina barn och gjort allt för dem även om de haft cancerframkallande sköljmedel i kläderna eller kvalster i lakanen 😂 De får mat, kärlek, godis, kläder och lärdomar samt en himla massa fantastisk och lärorik skärmtid och det är exakt vad mina barn behöver 😅🙈

Min äldsta dotter hamnade på glid ganska tidigt och har lidit av  psykisk ohälsa i kombination med svår adhd vilket i sin tur medfört en hel del turer i diverse berg-och-dalbanor. Jag har kämpat med näbbar och klor i motvind tills jag ibland brutit ihop och frågat mig själv vad jag gjort för fel. Till slut insåg jag svaret – det finns inte så mycket jag kunde gjort annorlunda och jag har gjort mer än de flesta hade orkat. No shame on me!

Tänk på det, oavsett vad det handlar om (inte endast föräldraskap)…döm ingen och framförallt inte dig själv, du har inte gått i någon annans skor (såvida du inte köpt begagnade som förstör dina fötter), alla är olika och alla gör vad de kan utifrån sina förutsättningar…även du! Var snäll mot dig själv och andra!

För ett tag sen skrev jag ett inlägg med Astrid Lindgren-citat. Rubriken löd ”Denna dagen, ett liv” – dagens rubrik är snarlik men med en helt annan innebörd. Just idag har många nya små människor fötts och en av dem får jag äran att titulera mig som moster till.

Jag blev så rörd, blödig, sentimental och känslig att jag satt på jobbet och bölade. Tänk att det nästan gått 9 månader och ändå kom det som en totalt överumplande överraskning att bebis äntligen kom ut!

Ett nytt litet liv vars framtid vi inte vet något om alls. Ett liv fullt av helt oskrivna blad. Lika lite som vi vet om honom vet han om världen han fötts till. En ny liten människa som kan bidra till att världen blir en bättre plats. En ny liten person som kommer göra avtryck i många människors liv! Jag har bara sett honom på bild och han är bara några timmar gammal men har redan bringat lycka till en hel släkt och gjort avtryck i våra liv ❤️

Förr hade man klasskamrater, vänner, brevvänner och ett par bästisar samt någon enstaka ovän.

Idag har man kollegor, vänner, facebookvänner, nära väninnor och ex-vänner.

I princip skulle man kunna säga att det ser ungefär likadant ut nu som när man var liten. Skillnaden för de flesta är att man inte längre har samma behov eller samma krav på vad som är en riktig vän. Man har också lättare för att sortera bort vänner ur sitt liv utan att för den delen behöva bli ovänner.

Det är såklart väldigt individuellt hur ens sociala liv ser ut – men den bild jag har av majoriteten vuxna är att man värdesätter tiden med sin familj och sig själv framför tiden med sina vänner vilket oftast är ömsesidigt och accepterat varpå vänskapen förblir stark trots att man inte ses så ofta. De fysiska träffarna har bytts ut mot gemenskapen i sociala medier där man kan ta del av varandras liv utan att kommunicera.

Jag scrollar nyss igenom mina Facebook-vänner. 400 st. Jag skulle kanske inte kalla alla för vänner men exakt varenda en av dessa 400 personer är personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i mitt liv. De flesta är ytliga kontakter eller föredetta nära kontakter men där vi glitit åt olika håll i livet. Vissa av dem klassar jag fortfarande som mina bästa vänner som är viktiga i mitt liv trots att vi ytterst sällan ses, pratar eller skriver – den dagen vi väl gör det kommer det ändå kännas precis som om det var igår. Vissa vänner på Facebook är gamla klasskamrater som jag inte träffat sen skoltiden för 20-25 år sedan men de har en gång i tiden varit en del av min vardag, lämnat avtryck, skapat minnen och därav blivit en liten del av mitt liv. De som inte lämnat avtryck i mitt liv har jag raderat eller avböjt vänförfrågan ifrån. Många av mina vänner på Facebook vet nog inte att de finns på min lista av en anledning, jag kanske borde skriva till var och en. En del personer har jag kanske aldrig ens umgåtts med men de kanske förgyllde min skolgång, var en viktig person på en arbetsplats, har fungerat som förebilder eller inspirationskällor för mig, gjort mig glad eller helt enkelt bara varit omtyckta av mig trots att jag inte känner dem.

För mig är varje liten del av mitt liv, varje upplevelse, minne, förebild eller vän – en viktig pusselbit. Så därför vill jag bevara allt på ett eller annat sätt. Människor som gjort avtryck i mitt liv på ett positivt sätt. Folk som svikit, sårat eller betett sig knas har rensats bort både från Facebook och från mitt liv. Lite som att plocka kantareller – du får med dig massa bös hem som du rensar bort senare 🙂

Att kunna sortera bland människor och vänner är jätteviktigt. Du ska aldrig omge dig med personer som tar mer energi än de ger, som sårar mer än de lyfter, som gör dig obekväm eller som du stör dig på.

Jag har väldigt många fina personer omkring mig. Både nära och på håll. In real life and in The world wide web. När jag möter dessa personer på stan, får till en fikaträff, ser dem på Facebook eller träffas på ett kalas så blir jag varm i hela kroppen. Så fina människor det finns!

Genom livet träffar man många människor, vissa fastnar man för och andra inte. De man fastnar för kanske kommer bli ens vänner. Eller så fastnar de inte för dig men låt det i så fall bara vara så – personkemi är inget man kan laborera med utan helt enkelt något som bildas när det är menat att bli så. Det viktigaste är att man omger sig med människor som ger dig något och i bästa fall kan du ge något fint tillbaks oavsett om det är en smile-emoji, en kram, en kaffe, ett leende, ett minne eller en tjänst.

Vänskap är så mycket mer än umgänge, kärlek och kaffe! Å glöm inte att den viktigaste personen i ditt liv är du! Så länge du älskar dig själv har du minst en vän för livet!

Det är viktigt att påminna sig själv om att livet går vidare oavsett vad som får din värld att skaka ibland. Självklart går ju livet inte vidare i all oändlighet – alla ska vi dö. Men vi dör inte av att utsättas för prövningar eller för att tråkiga saker händer, nej livet går vidare!

Man vet aldrig i förväg hur många tunga stenar man ska behöva packa i livets ryggsäck eller vad nästa tunga sten ska väga – men oavsett vilket så är våra ryggsäckar och ryggar så fantastiskt mycket starkare än vi tror! Dessutom blir vi ju såklart starkare och mer tränade för varje sten som läggs i ryggsäcken! Grymt!

Efter regn kommer solsken och efter solsken kommer regn – sånt är livet!

Hade igår en diskussion med min äldsta dotter kring hennes dödsångest som ibland attackerar henne. Hon får panik av tanken på att alla en dag ska dö och att man inte vet när. Hon känner att det kan vara svårt att njuta av livet när man ändå ska dö. Själv har jag ingen dödsångest utan snarare lite livsångest…inte ångest över att leva utan ångest över att man inte alltid tar tillvara på livet på bästa sätt. Vi diskuterade lite fram och tillbaks och som vanligt har ju mamman rätt. Det absolut enda vi kan vara säkra på är att vi en dag ska dö och fram tills dess ska vi ta tillvara på livet och göra det bästa av det. Livet går vidare och det är ju korkat att slösa bort tiden med att oroa sig för döden. Lite som att skippa en riktigt god måltid för att man är rädd att den ska ta slut och istället låta den bli rutten!

Nu kan ju förvisso god mat ruttna ändå utan att man väljer det. Men då får man se fram mot nästa goda måltid!

Visst kan man bli lyckligare av mat!? Nu menar jag inte av att äta hälsosamt för att hålla sig frisk eller tröstäta för att man känner sig deppig….nej helt enkelt att man mår gott av att äta gott!

För mig är en god måltid något som kan förgylla vilken dag som helst…inte för att slippa hunger utan helt enkelt för att det ger mig en känsla av välbefinnande och utsöndrar en himla massa endorfiner (glädjehormon).

Jag har hört många säga att föda endast är näring, bränsle och ett nödvändigt ont – för mig är god mat förknippat med njutning! Att få längta efter en specifik maträtt/smak, att få en tallrik framför sig med glada färger och goda saker, att strosa runt i affären och plocka ner massa godsaker, att få stilla sin hunger, att få laga mat som man kryddar med kärlek och att höra hur härligt en köttbit fräser i stekpannan tillsammans med såsens puttrande i grytan bredvid, att känna dofterna av mat sprida sig och få använda sin fantasi, kreativitet och sina smaklökar för att forma den där endorfin-kicken. Tänk sen hur avslappnad man bli när matkoman slår till efter maten och i många fall har man dessutom en trevlig stund vid matbordet tillsammans med personer man tycker om!!

Vissa dagar orkar man kanske inte laga den där typen av mat som gör dig lite lyckligare – idag var en sån dag. Idag fick barnen makaroner och falukorv efter jobbet men jag valde att skippa ätandet. Jag kör lite fasta ikväll 😅 Däremot njuter jag fortfarande av tanken på hur fantastiskt god min nya variant av kyckling blev igår som dessutom gjorde repris i dagens lunchlåda. Helt amazing 🥰

Jag tror att fler människor borde lära sig uppskatta mat, lära sig laga mat, variera sin mat, unna sig god mat och krydda sin mat med kärlek. Det finns oändligt mycket inspiration både på internet, i sociala medier, Youtube, tv, kokböcker och i affärerna. Vill/kan/orkar/hinner man inte laga mat så bör man utan tvekan omprioritera eller åtminstone lyxa till det med ett restaurangbesök då och då för att förgylla dagen/livet. Man kanske inte har råd att laga favoritmaten jämnt och vissa dagar kanske man får laga ”tråkig” mat – men sånt är ju livet – man uppskattar ju det positiva mer om man ibland fått smaka även på det negativa 🤤

Jag gissar att detta inlägget grundar sig i en hunger som jag försöker förneka. Falukorv och makaroner dög inte för mig idag. Jag har bäddat ner mig i sängen men funderar skarpt på om den där spetskålen skulle vilja sällskapa en bit torsk i ugnen som kvällsmat – kanske toppat med lite parmesanost, körsbärstomater, en skvätt vitt vin och grädde som får puttra med i ugnen? Jag blir glad enbart av att tänka tanken. Hmmm….klockan är ju bara 20.00 och frågan är vad som får mig att somna bäst sen – torsk eller Netflix?

Innan jag la mig var jag ute i trädgården och åt lite naturgodis. Sånt är också förenad med ren smarrig lycka.

Man måste inte ha superbra självförtroende men man behöver ha bra självförtroende. Man måste både våga tro på sig själv och vara medveten om sina styrkor och svagheter.

Självförtroende handlar i grund och botten om tillit till sig själv och att man vågar stå för sina åsikter och vågar visa vem man är. Det handlar inte om att tro att man är bäst utan helt enkelt bara veta om vad man är bra på och våga stå upp för sig själv. Att acceptera att man inte är bäst på allt men att man är tillräckligt bra!

Vad händer om du har dåligt självförtroende? Jo, du känner dig osäker i situationer där du egentligen inte har något att oroa dig för och du går miste om saker för att du inte vågar uttrycka eller göra vad du vill. Du kanske helt enkelt låter folk köra över dig eller utnyttja dig för att du inte sträcker på dig och säger ifrån. Du kanske är tyst när du egentligen har något du vill säga. Du kanske oroar dig för vad andra ska tycka. Ofta kanske man anklagar, nedvärderar och kritiserar sig själv vilket skapar en känsla av att bli nedtryckt. Du skulle inte vilja bli nedtryckt av någon annan så varför göra så mot sig själv?

En person med dåligt självförtroende kan ofta upplevas som blyg, tillbakadragen, tystlåten, osäker och självkritisk men det finns också de som döljer sitt dåliga självförtroende genom en hård nedlåtande attityd och bete sig som om de istället har världens bästa självförtroende. En fasad som istället ger fel bild av dig eller i värsta fall får andras självförtroende att sjunka.

Ofta kan det också vara så att självförtroendet varierar beroende på hur man mår, i vilken situation man befinner sig i eller i vilket sällskap man är. Det är okej – var bara den du är.

Jag kan själv ibland uppleva att jag blir osäker och känner mig ”liten” i vissa sammanhang eller när jag pratar med vissa personer. Oftast handlar det nog om att jag inte känner personen, är angelägen att ge ett bra intryck, har stor respekt för personen eller tycker att personen verkar så självsäker att min egna säkerhet svajar till. Med facit i hand har det ofta visat sig att den andra upplevt precis samma sak eller att mitt självförtroende stärkts när jag lärt känna en person. Numera vet jag att det där är så oviktigt. Folk får tycka vad de vill och jag får vara precis som jag är – mitt självförtroende är inte alltid på topp men den vetskapen gör att jag kan slappna av bättre. Det händer att jag inser att jag blir obekväm/osäker och ibland innebär det att jag babblar på som om jag vore säkrast i världen och ibland blir jag tyst och tillbakadragen. Hur som helst så har jag slutat skämmas för hur jag är eller försöka bli någon jag inte är. Jag säger vad jag tycker, är tyst om jag vill och jag kan gärna få känna mig både liten och stor.

När jag var yngre vågade jag inte prata inför grupp eller med okända människor – numera kan jag sällan hålla tyst istället. 😅

Om jag fick välja en av historiens alla kända människor som förebild och inspiratör så skulle det utan tvekan vara Astrid Lindgren. Inte nog med att hennes böcker och filmer varit fantastiska att växa upp till utqn främst är det ju nu som vuxen man förstått vilken fantastisk människa hon var och vilka kloka ord hon förmedlat genom berättelserna.

”Jag bara lever på och tycker att man ska behandla var dag som om den var den enda man har”, sa Astrid Lindgren och lät sedan farbror Melker ta orden ”Denna dagen, ett liv” i sin mun.

“Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi.” – också kloka ord från gummans mun som tål att tänkas på. Allt vi åstadkommer börjar i en tanke eller en fantasi.

Nu känner jag livet i mig – ja, detta är en fras som då och då far genom mitt huvud när livet känns sådär skönt för en stund och harmonin i kroppen är ungefär lika fantastisk som stämningen på junibacken.

“Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” så sant så sant – kärlek är det viktigaste för att en människa ska bli klok, trygg och vettig

”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.” – ett citat som borde sitta på väggen i varenda gym och boxningslokal.

“Hur ska jag kunna veta det, när jag aldrig har försökt?” ja hujedamej vad mycket man går runt och tror att man inte klarar av när man i själva verket inte ens vågar prova. Det fantastiska är att om man bara vågar så inser man hur mycket man faktiskt kan 🙂 Själv kan jag nog nästan allting faktiskt (utom att åka slalom…haha)

Man ska vara glad att det är väder över huvud taget, sa pippi. Å med dagens naturkatastrofer och förändrade klimat så ska vi nog vara tacksamma för alla väder vi har och att universum med alla dess krafter fortfarande får jorden att snurra över huvud taget.

Det kan väl inte bara vara jag som titt som tätt identifierar mig med eller åtminstone citerar dessa fantastiska karaktärer i hennes böcker och filmer? Ofta citerar jag dem tyst för mig själv.

Det kan väl inte bara vara jag som titt som tätt vill göra ett glatt vårskrik likt Ronjas? Det har till och med hänt i någon desperat besviken mammastund att jag likt Mattis har velat vråla ”jag har inget barn” medan jag gråter och skriker tills halva Kinnekulle rasar. Ibland tar känslorna över en stund vilket är okej – alla vet ju att Mattis älskade sin lilla Ronja. Å ibland känner man sig som en liten lort trots att man innerst inne vet att man har ett Lejonhjärta.

Å bäst av allt är att den bästa receptfria medicinen som finns när man är skruttig är Kuckelimuck-medicin vilket gör att man snart är lika härligt rund o go som Tjorven. 😅😂

Jag har senaste året ägnat ganska mycket tid åt att titta på serier. Så fort en serie är slut så panikletar jag på viaplay, svt, Netflix, hbo, dplay osv för att hitta något nytt att fastna i. För mig är det nog första gången i mitt liv som jag hittat den perfekta avkopplingen och faktiskt tillåtit mig själv att koppla av till dessa serier. Jag kanske borde städa mer, promenera, träna, umgås med folk men nej…om det är Netflix jag längtar efter så är det nog Netflix jag behöver.

Det är ganska intressant hur gripen man kan bli av dessa oftast helt påhittade filmerna och serierna när man i självaste verket faktiskt spelar huvudrollen i sitt egna liv som många gånger är minst lika händelserikt.

Till vardags kan nog mitt liv se ganska alldagligt ut. Jag lever ett vanligt familjeliv, lyckligt gift, frisk, med skolväskor som ska packas, fritidstider ska schemaläggas, jobbar 7-16 på ett vanligt jobb och ägnar eftermiddagarna till matlagning, mathandling, hemmaplock, bläddra i reklamen, göra läxor och nattning av barn innan det blir… Netflix och sömn.

Utöver detta utåt sett Svensson-tråkiga liv så händer dock väldigt mycket mer som tar upp mina tankar, min tid och min energi. Jag vill inte blotta alltför mycket privat i denna blogg, speciellt inte då det främst berör andra personer nära mig men de som känner mig vet att runt min lilla Svensson-vardag så cirkulerar en berg-och-dalbana som få hade mäktat med.

Det handlar om att hitta balans mellan vardagen och livet, mellan sysslorna och tankarna, mellan egot och hjälparen, mellan att vara mamma och att vara mig själv. Att spela huvudrollen i ens liv utan manus kan ibland vara krävande men då gäller det att ta paus mellan tagnignarna. 🎬🎥📝

De runtomkring lägger huvudet på sned ibland och säger ”-Hur orkar du?”. Mitt svar är ”-Man har inget val men allt har en mening”

Faktum är att när man möter motgångar så blir man väldigt lösningsfokuserad och bra på att uppskatta medgångar. Om det aldrig hade varit mörkt hade man inte uppskattat ljuset och om livet var en dans på rosor skulle det vara konstigt om man aldrig stack sig på taggarna. Ibland svider det till men det går över och istället för att fokusera på de blödande små sticksåren i fötterna kan man ju fokusera på de vackra rosorna som stundvis får livet att dofta härligt.

Jag har aldrig haft taktkänsla eller kunnat dansa. Men jag fuldansar fantastiskt bra genom livet på en bädd av både vissna, taggiga och fantastiska blommande rosor 🌹

I nästan hela mitt liv har jag varit medberoende till olika personer i min närhet. Det är dock först nu jag inser det och accepterar det! Tidigare har jag skjutit det ifrån mig och sett mig som anhörig, utsatt, hjälparen eller åskadaren. Den där personen som stått bredvid, stridit, lyft, peppat, anpassat, väglett och försökt hitta lösningar på andras problem.

Första gången jag fick höra påståendet att jag skulle vara medberoende så blev jag arg och tog det som en anklagelse. Jag var väl för fasen inte beroende av ett jävla skit! Jag?? Låg problemet plötsligt hos mig? I min okunskap trodde jag att en medberoende var någon som uppmuntrade, underlättade, försvarade, mörkade eller accepterade någon annans missbruk eller beteende. I mina öron klingade ordet medberoende negativt och jag kände mig anklagad.

Nu vet jag bättre. Att vara medberoende är att stå nära någon vars problematik påverkar ens egna liv och vardag. Där man medvetet och omedvetet anpassar sig själv och sitt liv utifrån någon annans behov eller beroende. Där man underkastar sig själv för att hjälpa någon annan. Där man ständigt går med en oro för att en nära person ska ställa till med besvär som man drabbas av. Där man försöker hålla en person över ytan både hemma och utåt genom att få livet att fungera så normalt som möjligt eller åtminstone verka så normalt som möjligt. Där man lever med en skam över någon annans beteende samtidigt som man flyttar sina egna gränser för vad man själv orkar eller accepterar. Där man betalar saker åt någon annan för att personen gör felaktiga ekonomiska prioriteringar.

Jag har levt nära personer med ett destruktiva beteenden, nära en person med alkoholproblem, nära en person fast i narkotikamissbruk, nära psykisk ohälsa.

Jag har många gånger känt mig otillräcklig, haft svårt att planera saker eftersom någon annans mående/skick kan komma att kasta omkull mina planer, sopat mattan framför någon annan för att undvika att den ska må dåligt eller ha svårt att hantera en situation eller hålla sig ifrån dåliga val. Jag har gått runt med en strategi, nödlösning, reservplan och jag har lagt otroligt mycket energi på att anpassa mig efter personer i min omgivning för att de ska må bra, bete sig bra, hålla sig på mattan och ha en fungerande vardag. Jag har lyft fram personers positiva egenskaper, positiva dagar, framsteg och därigenom undermålat sanningen för andra. SJÄLVKLART har jag varit medberoende!

När en person lever i ett missbruk så drabbas alltid de närmsta. Samma sak när en person lever utanför samhällets ramar, har ett destruktivt beteende, lider av psykisk ohälsa osv.

Jag har försummat mig själv för personer jag velat hjälpa pga att jag älskat den. Mitt liv har påverkats. Ja, jag har varit medberoende utan att förstå det. Det är inget man väljer att bli och man kan inte alltid välja bort det – det har varit tufft men värt det.

1 juni.

Just nu befinner jag mig i ett vaccum. Ett tillstånd av oro, maktlöshet och massa frågetecken kring en sak som hänt i min närhet. Eller har det hänt? Är allt kanske bara ett missförstånd med förödande konsekvenser?

Jag vet att jag låter kryptisk men jag känner att det som hänt är lite för privat för att dela. Det handlar om en anhörig och ett vaccum av ovetande. Massa frågetecken virvlar runt i min skalle och det kommer dröja ett tag till innan frågetecknen rätas ut. Att gå runt i ovisshet utan att kunna ta reda på svaren gör att man verkligen inte kan slappna av alls.

Ibland hamnar vi i situationer som vi helt enkelt inte kan påverka. Vi hamnar i ett kaos av frågetecken som vi inte kan finna svaren på. Vi hamnar i en bubbla av oro och gnagande tankar och lyckas inte riktigt spräcka bubblan. Det enda man kan göra är att acceptera det jag just skrev.

Uppdatering augusti:

Jag fick lite klarhet till slut men det var en av de värsta månaderna i mitt liv. Att inte kunna få svar och befara alltifrån det värsta till att inbilla sig att allt var ett missförstånd. Till slut kom svaret och det var inte så illa som jag befarade men ändå med förödande konsekvenser. Men om man ska dra en positiv slutsats av detta så har jag åter igen satts på prov på ett sätt som lät det bevisas att mitt psyke är starkt, härdat och uthålligt! Skönt att få sånt bekräftat. Jag tror även att detta blev en läxa för någon i min närhet som hädanefter kommer tänka sig för. Det har nu gått ett par månader och jag kan se att det kom något gott ur även detta elände.i

Inget ont utan att det för något gott med sig ❤️

Denna blogg initierades av mig en gång efter att jag provocerats i en facebook-tråd. Som jag nämnt tidigare så är jag en person som faktiskt har väldigt lätt att acceptera människors olikheter, respektera andras åsikter och ha förståelse för att vi alla inte är stöpta i samma form. Jag är optimist och försöker vända det mesta till något positivt eller se det fina i såväl människor, platser och Facebook-trådar.

Det jag dock inte tål är när människor är nedlåtande eller sparkar på någon som redan ligger, när människor uttrycker sin brist på empati eller resonerar sådär korkat att det nästan är uppenbart att man bara vill skapa drama eller provocera. Vad händer med mig då?? Jag kan inte hålla käften. Jag tillrättavisar och ifrågasätter, jag uttrycker min åsikt och det blir plötsligt uppenbart att jag förvandlas till en dramahäxa som vill ha sista ordet. Skäms på mig!!

Idag handlade det om en gravid tjej som skrev ut sina känslor eftersom hon var sårad av sin man. Efter en incident igår hade läkaren sagt till henne att vila samt inte lyfta tungt. Hennes man hade varit hemma från jobbet 3 dagar redan pga trötthet. Vad gör grisen då? Jo han lämnar sin gravida sambo hemma med barnen för att jobba dygn utan att ens lyssna på hur hon mår, om hon har hjälp, om hon klarar sig med barnen trots läkarens order om att vila osv trots att hon bad honom stanna hemma med henne och barnen. Det handlade inte om pengar och det verkade inte finnas någon empati, kärlek eller respekt i hans beteende alls. Tyckte synd om henne verkligen. När man redan har ont i en kroppsdel ska man väl inte behöva få ont i hjärtat också? Hennes sätt att beskriva hans beteende gjorde mig upprörd….alla kvinnor förtjänar en respektfull riktig man. Hon var uppriktigt sårad…

Flera tjejer i gruppen uttryckte dock att hon var löjlig, hade hormontopp och att det var självklart att han skulle jobba och välja att tjäna pengar istället för att vara hemma och ta hand om familjen. Då kände jag verkligen att min bägare rann över. På riktigt!?? Hur kan tjejer sitta och skriva till en sårad tjej att hennes man gör rätt i att inte ens fråga henne om hon klarar sig medan han jobbar ett dygn?? Hur kan tjejer trycka upp i ansiktet på tjejen att hans jobb och pengar är viktigare än hon och barnen? Pengar var som sagt inte problemet – familjen klarar sig ändå. Jag kunde inte låta bli att försvara henne och idiotförklara iaf en av tjejerna som resonerade så korkat. Hon blev arg för hon tyckte inte jag skulle lägga mig i hennes åsikter. Slutade med att admin fick stoppa tråden. Pinsamt men samtidigt står jag för varenda ord jag skrev.

Hur kan man undvika att bli provocerad av andras korkade åsikter? Ett ämne jag tydligen måste öva på att hantera även om min bägare rinner över ytterst sällan. Jag klarar bara inte av att se på när en människa som med all rätt uttrycker sina sårade känslor istället för att få pepp får massa skit av tjejer som backar upp hennes killes beteende.

Jag vet inte om jag ska skämmas för att jag stred för min åsikt eller vara stolt över det. Men jag väljer nog att vara stolt för jag blir hellre blockad av admin än att se på när någon som redan ligger ner blir sparkad. Civilkurage på nätet 😅❤️

Nu börjar man vänja sig vid att hålla distans, umgås digitalt, sakna vänner, visa hänsyn, sitta i karantän vid symptom, ändra planer, lukta sprit osv

Man börjar även tröttna lite på den bitterhet som många visar, på de ibland lite för strikta restriktionerna, på människor som klagar ständigt på det läge vi alla befinner oss i, på att vissa struntar helt i smittorisk eller att andra överreagerar och är allmänt kritiska eller självömkande.

Men….det är som det är och som vanligt tror jag alla gör sitt bästa även om alla kanske inte har förstånd eller förmåga att inse allvaret fullt ut.

En vän delade denna bild på Facebook och den är så bra. Det finns så mycket mer än Covid som smittar och detta är minst lika viktigt att sprida kunskap om

• 

En barndomsvän till mig skrev idag på Instagram att hon skulle släppa alla måsten och ge sig ut i solen för att få energi pga sin mentala trötthet. Så klokt av henne!

Vardagen och livet kan göra dig totalt utmattad och ofta blir vi då så stressade över allt vi måste/vill hinna och orka att vi glömmer bort oss själva. Lite som att panikrusa till Kappahl när man märker att pengarna på kontot börjar ta slut. Vem gör ens så? Nej….stopp…stanna….om energin börjar ta slut så måste du ju för tusan ladda dina batterier – inte skynda dig med allt som måste hinnas innan batterierna tar slut helt! Så logiskt!

Jag blir så varm i hjärtat varje gång jag hör att folk faktiskt ger sig själva just det de behöver. Man är ju trots allt den viktigaste personen i sitt egna liv och därför måste man ta vara på sig själv för att orka med allt/alla andra som är viktiga i ens liv.

Här hemma kan jag få lite ångestkänsla när det börjar bli mycket tvätt, mycket disk, mycket stök eller stora dammråttor. Men jag ligger kvar framför Netflix för att tränga bort den där lilla känslan av ångest och stressen över allt jag vill få iordning. Men…jag blir bättre och bättre på att inse att varje gång just den ångesten kommer så är det tecken på att Netflix är EXAKT det jag behöver. Istället kan jag känna mig lite stolt över att jag vilar istället för att ta tag i tråkiga sysslor.

Att vila eller ta hand om sig själv är så otroligt viktigt oavsett på vilket sätt man gör det!

• 

Denna texten kanske är bekant för många. Jag såg den, gillade den och använde den långt innan jag visste vad det egentligen var för text. Sinnesrobönen!

Detta är en bön som egentligen används som en viktig del i behandlingen för dem dom genomgår 12-stegsprogrammet för missbrukare. Jag vet att det finns en längre variant av bönen men denna korta version är något som jag tänker att alla kan både ta till sig och kanske till och med använda som ett mantra i livet.

Bön…jag skulle kanske hellre kalla det något annat då jag inte är religiös. Men det är ju faktiskt så att på AA-möten, behandlingshem, anhörigmöten mm där man utgår från 12-stegsprogrammet så påtalar man noga att det inte handlar om att be till gud utan just till en högre makt…eller kanske rentav den bästa versionen av dig själv.

Dessa fantastiska meningar kan dock användas av vem som helst. För visst är det så mycket klokhet i texten? Viktigt att tänka på! Vi går ständigt runt och vill förändra saker i våra liv. Saker vi önskar vore annorlunda, saker vi önskar aldrig hade hänt, saker vi vill ändra på med oss själva, saker som skulle förändra vår vardag eller våra liv till det bättre. Många gånger letar man desperat efter lösningar och ibland kan man inte eller vågar inte ändra på saker hur gärna man än vill. Vissa saker måste man helt enkelt acceptera, acceptera att vi inte kan ändra på. Andra saker kan vi förändra men vi måste bara förstå hur och våga ta steget till förändring.

Jag tycker denna texten är fin och viktig och jag vet att detta tankesätt (denna bön) har förändrat många människors förmåga att ta sig vidare i livet och skapa positiva förändringar.

Jag tror att en liten del av fortsättningen på sinnesrobönen lyder ungefär såhär:

Hjälp mig leva en dag i taget, glädjas åt ett ögonblick i sänder
och acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara

Precis som med många andra böner så kan man oavsett om man är religös eller inte få en liten tankeställare om man läser/lyssnar på innebörden av orden.

Jag är allt annat än fåfäng och bryr mig inte värst mycket om mitt utseende. Jag har heller aldrig lidit av någon åldersnoja. Dock kan jag ibland önska att jag vore smalare eller snyggare, men jag är alldeles för bekväm för att göra något åt det. Jag kan spana in dieter, fantisera om att börja motionera, köpa dyra mirakelkrämer som jag sen inte använder – thats it

Ikväll kollade jag mig i spegeln noga. Kanske inte den vackraste synen jag sett men trots att jag är 20 kilo tyngre än min drömvikt, fått gråa hår på huvudet, grövre strån i ansiktet, celluliter på låren, framträdande rynkor och tröttare bröst så mötte min blick munnen i spegeln. Den log!! Den log!! Rynkorna som börjat komma framhävs mer när man ler. Jag observerade mitt leende och frågade mig själv varför jag ler när jag står här blek och dallrande framför spegeln. Jag svarade mig själv att jag ler för att denna kroppen har klarat av så mycket, jag ler för att denna mage burit mina tre skatter, jag ler för dessa bröst som har gett mina barn näring och närhet, jag ler för att rynkorna kanske är tecken på att jag ler mycket, jag ler för att insidan känns ung, jag ler för att jag gör roligare saker än att träna, jag ler för att mina gråa hår är tecken på att jag levt, jag ler för att jag är frisk, jag ler för att jag är älskad just som jag är, jag ler för att det är insidan som räknas.

Kanske sker mirakel och jag plötsligt får motivation att gå ner i vikt, kanske börjar jag vårda mitt yttre en dag, kanske kanske inte. Kanske får jag ångest nästa gång jag ser mig i spegeln. Men då ska jag läsa detta blogginlägg och le 🙂

Tänk vad väder kan spela roll för ens mående. Det kan väl inte bara vara jag som blir gladare och piggare av lite sol?

Det spelar ingen roll om det är 20 minus och snö, om jag ligger i soffan en hel dag istället för att gå ut, om jag sitter inne på jobbet eller om jag måste tillbringa hela dagen i en bil – soligt väder ger energi och ökar min livslust även om jag inte är utomhus och njuter av vädret (även om det såklart är det härligaste om man kan/orkar)

Ruggigt, grått och trist väder däremot gör mig trött, omotiverad och nästan lite deppig. Jag får verkligen inte lust till något alls. Jag känner mig inte bara tröttare utan också fulare…haha. En solig dag blir åtminstone jag mer motiverad att fixa iordning mig, ta på mig snyggare kläder och fixa frisyren. En grå regnig dag känns det som att mjukisbyxorna får vara hur fläckiga som helst och håret får spreta åt alla håll.

Är det bara jag? Nej – det finns både logiska förklaringar, forskning och vetenskap bakom att detta stämmer.

Serotonin är ett ämne i hjärnan som påverkar vårt generella mående. Det är brist på serotonin som kan göra att vi känner oss deprimerade och ledsna. Direkt solljus gör att serotonin-nivåerna stiger och därmed känner vi oss gladare efter en stund i solen. Men även om man inte vistas utomhus när solen skiner så är vår hjärna såpass smart att den producerar må-bra-hormonerna av bara vetskapen att solen skiner. Magiskt!

Att hjärnan består av olika delar som styr olika funktioner vet man ju men oftast behöver vi inte reflektera så mycket över det då det mesta styrs med automatik. Men visst är det intressant och ibland också väldigt påtagligt.

Hjärnan tar ju emot och skickar information i form av nervimpulser som då automatiskt kontrollerar och reglerar medvetna och omedvetna processer… Allt ifrån funktioner i organ, rörelser, temperatur, tänkande, minnen, lustar, känslor, drömmar osv.

I min hjärna har just nu en fantasibild skapats där min hjärna är en fotbollsmatch där alla spelare har olika positioner och är bra på olika saker. Föreställ er nu en fotbollsplan.

Hjärnan består ju av två hjärnhalvor, varje hjärnhalva är ett lag bestående av olika lagspelare som har olika förmågor. Ibland är teamkänslan på topp och matchen flyter på men ibland uppstår vissa samarbetssvårigheter och incidenter på planen.

Lagen spelar på elitnivå för det mesta och tränar konstant dygnet runt. Precis som i alla större matcher uppstår dock en hel del oförutsedda händelser. Någon stukar foten, någon får ett blodsockerfall, någon missar mål, någon gör ett skarpt mål, någon fäller en annan spelare eller börjar bråka på plan, spelare byts ut och tids nog har varenda spelare gått i pension.

Beskrev jag just en fotbollsmatch eller en hjärna?

Dagens match för mig: Vaknar och känner att båda mina hjärnhalvor behöver lite uppvärmning innan matchen kan börja. Väl på jobbet känner jag att matchen är igång och  hjärnhalvorna kör en jämn match, allt flyter på. Plötsligt får jag totalt hjärnsläpp och inser att jag gjort ett litet fel som måste åtgärdas, jag svär lite över hur hjärnan missar mål fullkomligt  ibland. Framåt lunch börjar min hjärnas lagspelare tappa fokus och behöver energipåfyllnad. Efter en lunchpaus börjar nästa halvlek. Jag känner huvudvärk och förstår att någon av mina lagspelare troligen behöver mer återhämtning. Detta åtgärdas med en hivudvärkstablett och en kopp kaffe … (dvs doping) . Efter jobbet uppstår en stressig stund då jag under tidspress ska hämta barn, lämna barn och hinna till ett möte i tid. Lagspelarna lägger i turbon och matchen blir intensiv. Under mötet kommer de sociala spelarna ut på plan. På väg hem under kvällen slappnar spelarna av och kör lite skön stretching efter en hel dag av mål, missar, avbytare och fokus. Skön känsla infinner sig.

Väl hemma tittar jag mig i spegeln och tänker ”nä nu jäklar måste jag snart ta tag i min vikt, jag vill minska i omfång, bli smalare, snyggare – nu jäklar ska jag sluta äta onyttigt och börja röra på mig – bli nöjd med min kropp igen. I nästa sekund öppnar jag skafferiet och tar fram en påse chips. Jag är ju trots allt ledig imorgon…trött…hungrig…väl förtjänt och dessutom är ju chips förbaskat gott.

Jag inser genast att det som just hände var att det blev lite osämja på spelplanen. Ett gäng spelare kom ihop sig och spelaren självdisciplin fick  sig en rejäl spark på smalbenet och fick sätta sig på avbytarbänken. Nästa gång får vi hoppas på revansch 🙂 En helt förutsägbar match där alla spelar lika bra och gör lika många mål vore ju ingen match – imorgon kanske det är helt andra spelare som gör målen.

Hjärnans krafter är fantastiska och man kan inte alltid styra dem eller förutspå vilka delar av hjärnan som kommer jobba bra. Ibland kan man bara vara åskådare och följa matchen med spänning…det viktigaste är att man ser var bollen tar vägen och inte är bollrädd.

Lite lustigt att jag som hatar sport (men älskar chips) sitter och fantiserar om min hjärna som en fotbollsmatch. Lite undermedvetet sportintresse kanske finns ändå!? 😅

Ja visst är livet orättvist. Ibland kan man verkligen undra varför vissa har sån förbaskad otur medan andra i princip glider på ett hummerskal genom livet! Jag tror inte det finns någon förklaring egentligen på varför vissa drabbas av så mycket mer än andra men för en del personer så handlar det garanterat om att man väljer mer riskfyllda vägar genom livet och därmed råkar på fler väghinder. För andra är det nog bara ödets ironi och en jäkla otur som styr.

Jag brukar tänka som så att livet är en enda stor prövning och man utsätts inte för mer prövningar än man klarar av.

Man ska aldrig acceptera att bli orättvist behandlad men andra typer av orättvisor måste vi tyvär lära oss att leva med oavsett om det gäller grannens storvinst på lotto eller det faktum att alla andra omkring dig ibland verkar ha mer flyt i livet än du själv. Alla har olika förutsättningar, olika tur och olika livsöden.

Utsätts man för mycket skit så är man väl helt enkelt utsedd till att vara av den starkare typen..vilket man ju kan vända till något positivt även om det känns surt. När det gäller hur tursam man är så kan man ju leva på hoppet om att din tur troligen kommer senare eller att du faktiskt har tur på andra områden i livet.

Jag kan dock inte förstå varför människoöden kan vara så grymma ibland. Varför måste oskyldiga individer prövas, straffas och utsättas för lidande. Det finns ju trots allt personer som väljer ödesdigra vägar i livet men ändå lyckas klara sig undan gång på gång.

Jag trodde tidigare hårt på karma men på sistone så har jag varit lite tveksam. Ibland kommer folk undan med vad som helst i en evighet utan att synden straffar dem medan andra oskyldiga människor drabbas gång på gång av alla tänkbara tråkigheter. Har fröken karma gått och blivit galen så hon attackerar fel personer?

Hur som helst så får vi inse att livet är orättvist och vi får glädjas åt hummerskalsåkarna och att alla utsatta personer får chans att bevisa sin styrka.

Känner du ofta att du glömmer saker, är lite snurrig, vänder på orden, dubbelbokar dig?

Jag gör det hela tiden. Ett tag skyllde jag på gravidhjärna och amningshjärna men nu är det snart 6 år sen jag slutade amma sista barnet så ibland har jag funderat på om det kanske är dags att begära en demensutredning….haha. Men sen diagnostiserade jag mig själv och insåg att jag lider av fenomenet baravaramänniska och plötsligt blev jag ganska lugn. Det är mänskligt att virra till det och glömma saker när man har fullt upp med livet. När man glömmer något är det bara bevis på att man hade något annat att komma ihåg istället.

Jag glömmer tillexempel ofta att skriva upp saker i kalendern och när jag väl skrivit upp något där så glömmer jag att kolla i kalendern. När jag väl både skrivit OCH läst i kalendern händer det ändå att jag glömmer eftersom jag glömt att jag är glömsk och istället tror att ”ja men det borde jag ju komma ihåg”

Sån är jag! Förlåt mig tandläkaren, bilprovningen, vännerna, säljarna och familjen! 😅 En sak som är jättebra är anteckningarna man kan göra i mobilen (ej kalendern) Där skriver jag numera typ allt löpande. Vad som ska handlas, göras, vad som är inbokat, vad serien hette som jag tipsats om, vad jag beställt på nätet m.m. Skitbra. Ett enda samlat levande dokument som jag kan ändra i och scrolla i så fort jag misstänker att jag glömt något eller har något att stryka 👍🏼 På jobbet är det istället post-it-lappar som underlättar. Jag gör ofta checklistor när det blir mycket på skrivbordet. Dels för att minnas men också för att det är en så go känsla att få bocka av och se att listan minskar. Superviktiga kom-ihåg-lappar sätts på skärmen eller tangentbordet och det fungerar riktigt bra.

Under stressiga, trötta eller psykiskt påfrestande perioder är det precis som om hjärnan går in i energisparläge och det känns ju väldigt logiskt. Precis som när batteriet börjar ta slut i mobilen och man plötsligt kan välja att den bara ska fungera för det absolut nödvändigaste! Så smart! Därför väljer jag att vara tacksam för att min hjärna har batterisparläge så jag orkar med det absolut livsnödvändiga. Ibland måste man också rensa lite så inte minnet blir fullt. Då kan man tex förtränga eller skriva ut saker (i en blogg exempelvis) för att bli av med lite tankar. På tal om det behöver jag ladda både mig själv och mobilen nu.

God natt 🙂

Jag har någon gång fått höra (av personer som inte känner mig på riktigt) att mitt sätt att hantera saker eller tänka bara är en fasad. Att jag nog låtsas vara stark, att jag intagit en roll där jag försöker vara positiv, att jag håller andan uppe men kommer krascha, att jag borde må sämre än det verkar, att jag förnekar verkligheten, att jag blundar för sanningen, att jag kanske helt enkelt inte har förstånd nog att må dåligt och låta allt som hänt påverka mitt liv så som det borde.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Människor får såklart tycka och tro som de vill. Men till att börja med så är alla olika. Jag är jag och försöker absolut inte hålla uppe en fasad. Jag tillåter mig att både känna och visa alla mina känslor och jag påverkas mycket av saker som händer kring mig. Jag är heller inte någon superwoman som har onaturliga förmågor att hantera saker. Jag må va född som optimist eller jobbat på att bli en men tro mig – jag är en ganska känslig person. Även en optimist som jag har mått/mår skit ibland, rumlat runt på botten, gråtit, varit arg, känt mig hopplöst misslyckad, varit osäker och tyckt att livet är orättvist.

Jag tror att mina absolut bästa styrkor är att

1. Jag reflekterar mycket över vad som händer och hur jag känner. 2. Jag försöker både medvetet (och omedvetet) vända mina tankar och känslor till något positivt eller plocka fram saker som får mig att må bra. 3. Jag ventilerar genom att vara öppen. Jag pratar och skriver istället för att stänga in. 4. Jag vägrar fastna i negativa känslor. 5.Jag lever i stark tro på att alla motgångar gör mig starkare och klokare i slutändan.

Jag kanske är onormal men i så fall ska ni veta att jag är otroligt stolt onormal person och otroligt tacksam över att jag är så onormal. Jag hoppas att jag kan smitta många människor med mitt onormala sätt att vara, tänka och hantera saker. Kanske kraschar jag totalt en dag och inser ”oh fan det var visst en fasad ändå” men den dagen får jag hitta verktyg att ta mig upp igen och även vara tacksam för alla år jag höll mig vid ytan genom att vara onormal. 🙂

Haha. Jag hör hur onormal jag låter när jag skriver detta. Men jag vill avsluta detta inlägg med några viktiga budskap.

Var den du är eller den du vill vara. Lev som du gör eller som du vill leva. Acceptera dig själv och allt du ändå inte kan ändra på. Blicka framåt och inte bakåt. Lev livet här och nu för du får inte en chans att leva om det på nytt. Försök inte ändra på det omöjliga utan se istället möjligheterna och sträva efter dem.

---

Fortsätt läsa ”Fasad eller förnekelse”

Ibland så rullar man runt i vardagens ekorrhjul tills man till slut knappt vet varken vart eller vem man är. Man har fokus på jobb, hem, barn, familj, vänner, projekt, nöjen och att hinna med det basala såsom att handla, äta, duscha, borsta tänderna och sova. Lite jobbiga händelser/känslor på det så snurrar hjulet ganska fort med risk för att man blir åksjuk och tappar balansen.

Det händer alla mer eller mindre. Man kan kalla det stress, kaos, utmattning eller vad man vill men oavsett så är det bara en enda sak som hjälper. Stanna upp, andas, reflektera, sätt ord på dina känslor och gör upp en plan för hur du ska ta dig ut från röran du hamnat i.

Det handlar om att vara medveten om sitt egna medvetande. Att inte bara låta hjulet snurra och känslorna spöka utan faktiskt tänka på vad man tänker, tänka på vad man känner, tänka på hur man är, tänka på hur man mår, tänka på vad man vill. Helt enkelt fokusera inåt! Kanske inte låter så enkelt men det är faktiskt inte så svårt. Släpp fokuset på alla yttre faktorer som påverkar dig och analysera dig själv inifrån.

Låt säga att du äter en soppa som smakar lite märkligt och inte är särskilt god. Fortsätter du att äta utan att reflektera? Nej, du tänker ”undra varför den smakar såhär? Är det något fel på den? Jag måste nog läsa vad det är i den. Jaha men det är tryffel (exempel då jag inte gillar det) då förstår jag ju varför jag inte gillar den. Kan jag krydda den så den blir godare? Kan jag kanske äta den ändå nu när jag vet vad det är? Kan jag undvika att köpa den igen? Finns det något annat jag kan äta som är godare?

Gör samma sak med dig själv.

Varför mår/är såhär? Är det något fel på mig? Jag måste nog ta reda på varför jag mår /är såhär. Jaha men det är mina erfarenheter och gener som påverkar mig, då förstår jag ju varför jag är/känner såhär. Kan jag göra något som får mig att må/bli bättre? Kan jag kanske acceptera att jag mår/är såhär nu när jag vet vad det är? Kan jag undvika att må/vara såhär igen? Finns det något annat jag kan göra som får mig att må/vara annorlunda?

Lär känna dig själv. Observera hur du fungerar och vad som påverkar dig. Bli medveten om hur du reagerar på olika saker och lägg en extra stund för att sätta ord på vad som händer inom dig när du befinner dig i nuet. Självfokusering är nyttigt men det innebär inte att man ska fastna där utan även fortsätta se sin omgivning. Balans igen….ett ord som jag tror att jag nämnt i nästan varje inlägg. Bli självnärvarande utan att andra upplever dig som frånvarande ❤️

Medan vissa personer i princip ständigt skriker efter hjälp finns det också de som brinner för att hjälpa! Vilken tur!!

Nu syftar jag främst inte på de som desperat ropar på hjälp i en nödsituation eller de som rycker in med en hjälpande hand just när det hänt något utan tänker snarare på vardagliga situationer.

Många personer ber om hjälp innan de ens försökt lösa problemet själva, ibland för att de är lata eller osäkra men det kan också handla om uppfostran och att man aldrig behövt lösa sina praktiska problem själv. Smidigt? Nej jag skulle vilja påstå att det är väldigt osmidigt att ständigt vara beroende av andra för att klara av saker i vardagen. Självklart kan man inte lösa allt men jag tycker man i de flesta lägen ska försöka innan man sen ber någon annan. När hjälpen väl kommer så bör man vara nyfiken nog att titta och lära så kanske man löser det själv nästa gång.

Självklart ber jag också om hjälp. Jag skulle inte byta vindskivor på huset eller börja skruva isär bilmotorn om bilen inte startar. Jag kan be om råd i hur jag ska tänka eller göra kring vissa saker och jag erkänner när jag kör fast och behöver en hjälpande hand. Men för det mesta så är jag en felsökare och en fixare vilket gör mig både mer oberoende och självsäkrare för varje gång jag slipper be om hjälp.

Något som känns ännu bättre än att lösa sina egna problem är att kunna hjälpa andra. Det handlar inte om att få belöning i form av tacksamhet och beröm utan snarare att få känna känslan av att vara behövd och att göra skillnad för någon annan. Jag behöver inte andras bekräftelse eller ett stort tack -jag behöver bara känslan. I mitt fall tror jag att jag ibland tar på mig lite för mycket saker. Jag ser det ofta som en utmaning att erbjuda min hjälp eller säga ja om någon frågar mig – att hjälpa andra kan ibland göra att jag sätter mina egna måsten och behov åt sidan och blir stressad men samtidigt gör det mig motiverad. Kanske har jag ett bekräftelsebehov som ständigt gör att jag vill vara behövd? Många personer som gillar att hjälpa andra gör det för att bli omtyckta, bli tackade, känna sig viktiga eller visa sina kunskaper. För mig handlar det snarare om att få tillfälle att bekräfta för mig själv att jag kan, att jag vill underlätta för någon och att jag vill lära mig eller utvecklas genom att försöka.

Oavsett om man är en typisk hjälpare eller en hjälpsökare så är det viktigt att påminna sig själv om att ALLA behöver hjälp ibland av olika slag. När man ber om hjälp kanske man faktiskt till och med hjälper hjälparen att få en skön känsla i magen – känslan av att kunna vara till hjälp.

Detta inlägg blir lite personligt då jag behöver ventilera efter dagen.

På morgonen ringde min numera vuxna dotter och grät. En av hennes bästa vänner hade i natt dött av en överdos. Hon var förkrossad och det högg till i hela mitt inre av blandade känslor. Bilder från när de var små rullades upp i mitt huvud. Det gjorde så ont i mig att höra hur chockad och ledsen min älskade dotter var, hur mycket ska den ongen behöva uppleva? Hon brottas ju redan med sitt mående och varje gång hon börjar hamna på fötter händer något nytt som kastar omkull henne. Samtidigt som jag vill säga de mest tröstande orden i världen kickar mammahjärnan in och vill predika om att det är exakt sånthär som händer när man tar droger och att om man umgås med missbrukare så får man räkna med sådana besked hon just fått….jag hejdar mig innan jag säger något alls och inser att jag också just blivit chockad och ledsen. Denna killen har jag träffat många gånger genom åren och han var en fin person, fin men trasig, rolig men vild och inte så laglydig och rädd om sig. Han var dock rädd om min dotter och har alltid funnits där när hon behövt någon – och han har på skämt kallat mig mamma och varit både artig och skojfrisk. Sist jag såg honom hade han just lämnat sjukhuset efter att ha lurat döden. Jag bad honom vara rädd om sig och sa ”du är inte odödlig vet du” – han skrattade och sa att han visst var odödlig. Det var han inte 😥

Jag sa inte så mycket till min dotter i telefon utan bekräftade hennes känslor och sa att hon kommer klara sig igenom detta även om det inte känns så just nu. Det var inte läge för varken deep-talk eller predikan.

Efter samtalet började min oro gnaga. Hur ska hon hantera detta? Hon har inte så lätt att hantera sina känslor eller jobbiga händelser vilket ofta leder till nya problem. Vad kan jag göra? Vad kan andra göra?

Hela dagen har jag kastats mellan olika tankar och känslor. Hans familj….hur ska de någonsin kunna bli hela igen? Hur överlever man att förlora ett barn? Vem blir det härnäst? Varför fick han inte mer hjälp när alla visste hur den pojken mådde och levde? Kunde även jag gjort mer? Blir detta ett avskräckande exempel för alla ungdomar som lever på samma vis? Hur länge ska min dotter sörja? Varför varför varför?

Jag är helt övertygad om att hans familj gjort vad de kunnat och lite till. Men man kan ju aldrig hjälpa någon som inte är redo att ta emot hjälpen vilket är det värsta av allt. Maktlösheten!

Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta tragiska kan rädda andra. Kanske blir det en tankeställare hos hans vänner och andra missbrukare, kanske får socialtjänsten ett nytt exempel som kan förändra deras rutiner, kanske blir han den bästa skyddsängeln för alla som tidigare försökt skydda honom. Han kommer aldrig tillbaks men han är nu en fri själ – nu behöver ingen oroa sig för honom mer och han slipper må dåligt.

Jag hoppas att min dotter snart är redo för ett långt och djupt samtal och jag hoppas att hon snart är stark nog att gå vidare och att både jag och andra kan stötta henne i hennes känslor.

Vila i frid fina pojk. Nu får du sväva på molnen på riktigt ❤️

Det finns gränser för allt men var gränserna går är såklart väldigt individuellt. Att sätta gränser för sina barn när det kommer till regler och beteende brukar sällan vara några problem eftersom man styrs av sina instinkter och hur man vill uppfostra och forma sina barn men gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att hålla sina barn inom gränserna – det viktiga är dock att gränserna finns och att man är tydlig med dem, mer än så kan man inte göra.

Att sätta gränser för andra är ofta svårare. Man får/ska bestämma över sina barn men det är inte lika självklart att man får bestämma över andra och därmed är det svårare att sätta gränser ibland. Då handlar det snarare om var dina egna gränser går. Det är bara du själv som kan bestämma var dina gränser går. Hur får personen behandla dig? Hur får personen bete sig i ditt hem? Hur mycket tid ska du offra för någon annan? Hur mycket orkar du hjälpa någon annan? Hur mycket får du dricka på en kväll?

Alla bestämmer helt enkelt över sina egna val och sina egna gränser men det är ändå viktigt att man gör vad man kan för att respektera andras gränser (och såklart även lagar och regler)

Jag har insett med tiden att man inte kan förändra andra. Jag har också lärt mig att man inte orkar låta andra passera ens egna gränser hur mycket som helst och jag har börjar bli bättre på att även uttrycka det. Hur ska någon veta var mina gränser går om jag inte berättar det?

Alla människor får ta ansvar för sina egna handlingar. Jag kan berätta vad jag tycker, ge stöd och även berätta hur det påverkar mina känslor eller mitt mående men bollen ligger inte hos mig. Jag står vid linjen (min egen gräns) och kastar tillbaks de bollar som passerar mig om jag hinner/orkar/vill men måste inte vara med i matchen och jag får lämna spelplanen om jag vill.

Rörigt inlägg kanske? Min hjärna är sån….. /Mvh bollkalle

Djupa sår behöver sys för att kunna läka, om du inte rengör såret kan du få infektioner, ökade problem och kanske rentav men för livet. Om du vårdar såret kanske du bara får ett litet ärr som knappt är märkbart. Samma sak gäller när det är insidan som gör ont – dock hjälper inte sårtvätt och plåster då utan helt andra saker.

Att prata med någon kan vara ett bra första steg. Ge utlopp för dina känslor. Gråt om du behöver, skrik om du behöver, ta hjälp om du behöver eller vila om du behöver. Att stänga in känslorna och låta livet rulla vidare som om inget hänt kommer bara få det där inre såret mer svårläkt. Stanna upp, analysera, diskutera, få perspektiv och fundera ut hur du kan komma vidare och må bättre.

Stäng alltså inte in dina känslor, dölj dem inte – ut med dem! Bearbeta dem! Orkar du inte? Ta få en liten paus och gör saker som får dig att må bra för att hitta energi att sedan jobba med ditt inre igen.

Du kan söka på Internet och få många bra råd och tips, du kan kolla på kunskapsprogram, föreläsningar, läsa vetenskapliga artiklar, lyssna på poddar, läsa självbiografier osv för att få tips om hur du ska bearbeta ditt mående men också för att det är en liten tröst att se att man inte är ensam och att man faktiskt kan komma ur sin smärtsamma bubbla.

För mig har det alltid fungerat bra att skriva. Det är terapi för mig. Jag har skrivit ner händelser, minnen, listor med saker som påverkar mitt mående positivt och negativt, listor på vad jag kan göra för att må bättre, listor på saker som jag inte kan ändra på utan istället måste acceptera, tankar, funderingar och känslor. När man sedan läser vad man skrivit blir det så tydligt och istället för att bara KÄNNA kan man SE. Det är först när vi ser problemen som vi kan göra något åt dem. Denna bloggen är tex ett sätt för mig att bearbeta mina egna upplevelser, känslor och skavsår.

Så vad du än gör, bär inte runt på det där infekterade själsliga såret. Titta på det även om det kanske ser läskigt ut, ta på det även om det gör ont – men du måste för att kunna behandla det. Har du någon gång träffat en läkare med ögonbindel och bakbundna händer?

Psykisk ohälsa har en förmåga att skapa ringar på vattnet. Som anhörig till en person som lider av psykisk ohälsa är det svårt att inte själv påverkas i sitt mående och på sikt kan man själv utveckla psykisk ohälsa i någon form.

Beroende på hur den anhörigas ohälsa yttrar sig krävs olika sätt att förhålla sig till det utan att själv påverkas alltför mycket. Bara vetskapen om att en person mår dåligt skapar ju oro och medlidande hos vilken person som helst. Känner man dessutom en oro att personen i fråga kan komma att skada sig själv vill man ju som medmänniska göra vad man kan för att förhindra det, handlar det om oro för suicid kommer ju även ens egna känslor in i bilden eftersom man inte vill förlora personen och sörja efter den. I de fall självmedicinering av tabletter, droger eller alkohol kommer in i bilden så vill man förstås förhindra att personen ifråga fastnar i missbruk, tar överdos eller minskar sina förutsättningar för att komma på rätt bana i livet igen.

Som anhörig till en person med psykisk ohälsa eller missbruk kan det se ut på många olika sätt. Men det är vanligt att man känner stark oro, maktlöshet, stress, otillräcklighet och ångest mm. Personen i fråga kommer troligen ha ett förändrat beteende både gentemot dig och allt annat vilket skapar känslor av besvikelse, obehag, chock, nedstämdhet och kanske rentav även rädsla.

En person som tidigare varit en empatisk, hjälpsam, snäll, närvarande och kärleksfull person kan under perioder av psykisk ohälsa eller missbruk bete sig annorlunda och plötsligt bli personlighetsförändrade och upplevas som egoistiska, självupptagna, känslokalla, tråkiga, opålitliga, manipulerade, oberäkneliga, krävande, otrevliga och självömkande mm till den grad att personer runtomkring helt plötsligt faller offer på ett eller annat sätt.

Att ständigt försöka påverka, hantera, bemöta, förstå, hjälpa, skydda och kontrollera en annan människa blir såklart tärande…speciellt om man inte tar hjälp utifrån eller märker att det ger resultat. Man undrar ofta vad man kunde gjort annorlunda, vad man framöver kan göra annorlunda och kan känna sig misslyckad och maktlös vilket i sin tur skapar ångest.

Ibland måste man oavsett hur mycket man älskar någon faktiskt ta en paus och lägga fokus på sig själv. Lägga bollen i andras händer och ge sig själv lite andrum för annars är du snart själv den där anhöriga som någon annan kämpar för.

Det är svårt, extra svårt när det gäller familjemedlemmar men faktum är att ibland måste man inse sina egna begränsningar och förstå att man inte är någon superhjälte med krafter som kan rädda människor. Man är bara människa och man blir en bättre sådan om man inte tömmer sina batterier fullständigt för någon annan.

Jag har själv levt nära personer med psykisk ohälsa och missbruk. Jag har ofta känt att jag håller på att tappa balansen, att jag är orolig, maktlös och otillräcklig men att man känner så betyder inte att det är så. Jag vet att jag gjort allt jag kunnat och lite till – för andra men också för mig själv. Ibland vänder jag in och ut på mig själv för att försöka hitta sätt att hjälpa andra men sen måste jag avbryta för att ladda mina egna batterier. Oron för andra kommer nog alltid finnas där men jag måste intala mig själv om att jag inte kan styra eller ändra en annan människa.

Det bästa man kan göra är att finnas, hålla en utsträckt hand. Först när den andra personen själv vill ha hjälp kommer handen att greppa – att jag greppar tag mot personens vilja skapar bara en dragkamp.

Ja, nu härjar detta viruset och ställer till vardagen för alla mer eller mindre. Även för många som inte ligger inom riskgrupp. Arbetsplatser påverkas, restriktioner som gör att vi måste ändra på planer, undvika sociala sammanhang och umgänge, ovisshet och rädsla samt oro för äldre eller sjuka man har i sin närhet. Många känner en maktlöshet och en känsla av att vara otillräcklig. Många sitter i karantän och lider av ensamhet medan även många lider av tvåsamhet pga att de lever i ett osunt förhållande. Att vabba med snuviga barn som normalt sett skulle få gå till skolan eller kanske inte når fram till 1177 när någon sätter i halsen. Osämja pga att människor hanterar och tolkar läget på olika vis vilket inte är konstigt när media förmedlar så många olika budskap och besked.

Vad ska man göra då? Först och främst så skulle jag väl vilja säga att man ska använda sunt förnuft och inte utsätta sig för onödiga risker.

Jag tror dock detta är nyttigt för mänskligheten, självklart inte för dom som mister sina liv eller sina nära men för övriga så tänker jag att vi alla får träna på att allt inte blir som man planerat, att allt vi annars tagit för givet inte är så självklart, vi lär oss vara tacksamma för hur bra vi annars har det och vi får öva på att visa hänsyn till varandra. Som jag pratade om i min nyårsvideo (se inlägg den 2 januari) så får vi inte låta denna pandemi knäcka oss utan istället se den ljusa sidan av det hela.

Jag hoppas det är över snart. Vi har stått ut länge nog. Kanske blir inget riktigt som innan men vissa saker lovar jag kommer bli bättre än innan! Det har varit en lärorik tid som gett oss nya perspektiv på livet ❤️

Livet rullar på med jobb, människor, möten, känslor, händelser, sysslor osv. Man bär på olika humör och olika magkänslor och tankar men vi reflekterar sällan över varför vi känner som vi gör, lever som vi gör, tänker som vi gör, mår som vi gör, beter oss som vi gör osv.

Ibland är det därför viktigt att stanna upp och reflektera, analysera och referera. Oftast har vi facit själva och om vi kan sätta ord på varför vi är som vi är och känner som vi gör kan vi bli bättre på att förstå oss själva. Är min bild av mig själv sann eller bara något jag inbillar mig?

Personligen skulle jag rent spontant vilja påstå att jag är stark, positiv, öppen, välmående och lycklig. Det är så jag upplever det.

Men den där ständiga gnagande oron då? Den där hjärtklappningen jag drabbas av? Det där kontrollbehovet? Jobbiga minnen? Tröttheten? Glömskan? Varför påverkar inte allt detta mig till att istället känna mig svag, negativ, instängd, lidande och olycklig?

Jag har analyserat mig själv och jag vet exakt vad allt det där beror på. Men jag har samtidigt minst lika många positiva faktorer i mitt liv som istället framkallar de bra känslorna. Åter igen – balans och fokus. Det handlar om att inte gräva ner sig i det som är jobbigt utan faktiskt fokusera på det som är positivt i livet och bestämma sig för att låta det få dig att må bra.

Oron-den finns ständigt där, särskilt oron för andra. Oron för att något ska hända mina nära eller mig själv. Jag vet varför jag är orolig men jag kan inte påverka det och därför kan jag inte låta det styra hur jag mår.

Hjärtklappningen – jag har kollat upp det och fått medicin för det. Det är inget fel på mitt hjärta. Troligen är det stress och en gnutta ångest som spökar. Men jag känner mig ju inte stressad och jag märker inte att jag har ångest så hur kan det vara det? Jo, jag märker det genom hjärtklappning istället för hjärnkaos och panikattacker – alla kroppar reagerar olika.

Kontrollbehovet-ja det är absolut tärande att inte kunna släppa kontrollen men jag jobbar på det. Jag vet varför jag har blivit sån och jag är också medveten om att 9 av 10 ggr jag känner behov av att kontrollera situationer eller personer i min omgivning så är det inte ens befogat. Just i skrivande stund har jag tex inte fått svar från min dotter på en timme. Genast börjar farhågor rullas upp och jag inbillar mig det värsta. Troligen kollar hon film, sover eller har helt enkelt ingen lust att skriva. Snapkartan är inte på – jag har kollat säkert 10 ggr senaste timmen. Men jag blir lite besatt och kan inte släppa tanken på att få tag på henne. Inser just att jag egentligen inte vill något särskilt utan hörde av mig just pga kontrollbehovet. Hur jobbigt är det inte att svara så fort en sån morsa hör av sig? Nä – hon hör av dig när hon vill. Troligen snart om jag känner henne rätt. Jag måste lägga band på mig själv och analysera djupare varför jag gör såhär och vad jag får ut av det.

Jobbiga minnen – ja de ploppar upp titt som tätt men jag har lärt mig att då byta kanal och se tillbaks på roliga glada minnen istället. Man skulle ju inte spola tillbaks en film för att få se på den där tråkiga inledningen av filmen? Nej om man spolar tillbaks är det ju för att man vill se något igen. Samma sak med minnen.

Tröttheten – känner mig alltid trött, lat och orkeslös. Men när jag ser tillbaks på en dag, en vecka, en månad, ett år, mitt liv – så inser jag att jag orkat med en hel del och det kanske helt enkelt är därför jag är trött. Det är okej.

Glömskan-jag glömmer saker ofta och jag har även många minnesluckor i mitt liv. Jag har analyserat vad det kan bero på. Jag tror det är så att min hjärna har fokus på annat och därför sorterar bort sånt som det inte ges utrymme för. Man rensar i minnet precis som man gör i telefonen, datorn osv. Min hjärna har inte obegränsad lagringskapacitet och jag tror helt enkelt det är min hjärnas sätt att minska stressen för mig.

Skulle kunna skriva så mycket mer ingående om detta men det får bli en annan gång.

Jag är inte en person som trivs framför kameran. Men ibland har man så mycket man vill förmedla och då är det inte alltid orden som kommer ur fingrarna räcker till. Därav denna videon

Året har just börjat och jag kan inte låta bli att tycka det är väldigt spännande. Ett helt år fullt av dagar som vi ännu inte vet något om. Oskrivna blad i boken om ditt egna liv. Ett nytt åt med plats för nya händelser som ska bli till minnen, nya erfarenheter, nya utmaningar och nya upplevelser.

2020 var ett år som vi sent kommer glömma. Pandemin kom och skakade bokstavligt talat om hela världen. Vi vet inte om, när eller hur det slutar och kanske blir 2021 värre – kanske blir det bättre. Vi får hoppas att 2021 blir året då vi kan få fira att pandemin är över och att vi kan börja leva igen. Tänkte skriva ”leva som vanligt” men jag tror faktiskt inget blir som innan – jag tror vi lärt oss uppskatta livet, gemenskap och världen på ett annat sätt. Jag tror vi kommer känna större tacksamhet till livet än vi någonsin gjort innan och vi kommer vara bättre förberedda när vi drabbas av en ny katastrof av något slag.

Det bästa man kan göra av 2021 är att ta varje dag som den kommer och göra det bästa av varje stund vi har. Skapa minnen som vi vill och kan bära med oss och glädja oss åt allt som varje dag har att erbjuda. Man kan inte styra allt som sker men man kan styra hur man ska förhålla sig till det. ❤️

Idag är jag rastlös, uttråkad och socialt understimulerad. Jag känner mig lat och har saker som borde bli gjorda. Men jag gillar läget. Jag har sminkat mig för att känna mig något piggare och aningen vackrare. Jag har lagt mig tillrätta i soffan och satt på min favorit-serie. Jag har tagit hand om diskbänken och tänker att det är bättre än inget och jag har talat om för min familj att jag älskar dem. Det är snöblandat regn ute och jag tänker att det är skäl nog för att ha en slapp-dag. Jag kunde valt att deppa men jag väljer att insupa myskänslan ❤️

Det finns händelser som lämnar ärr i livet och som har stor påverkan på mående, trygghet, beslut och annat i vardagen.

Det kan tex handla om saker som man själv råkar ut för eller bevittnar såsom våld, olyckor, dödsfall, naturkatastrofer, hot eller liknande som sedan har svårt att lämna dina tankar. Alla människor har olika förmåga att hantera situationer och reagerar på olika sätt när hemska saker händer i ens närhet. Det går helt enkelt inte att jämföra någons trauma med en annans.

När du är med om hemska saker som påverkar dig höjs stressnivån och ibland blir man såpass påverkad att det inte ”går över” ens när faran är över. Du kan få mardrömmar, flashbacks, bli deprimerad, känna dig otrygg eller bara ha svårt att hitta tillbaks till den vardag du levde i innan händelsen. Ibland kan känslorna vara förknippade med dofter, ljud, röster, platser eller liknande och du blir påmind när du minst anar det.

För egen del så kan jag utan tvekan påstå att jag blivit ärrad av tidigare händelser. Utan att behöva förklara ingående vad som orsakade detta så kan jag berätta att våren är en tuff tid. Varför? Jo för på våren börjar gatorna fyllas av mopeder och varje gång jag hör en moped (oavsett var jag befinner mig) så få jag en svindlande obehagskänsla i hela kroppen, jag får ångest och hjärtrytmen ökar, jag får flashbacks och minnesbilder, jag känner hur jag omedvetet håller andan lite extra och en ilning går från nacken och ner till benen. Detta är allra värst tidigt på våren men även senare på året när jag är ensam, om det är mörkt eller om jag är stressad blir det extra jobbigt.

Denna reaktion bottnar i gamla händelser (snart 10 år) som påverkar mig fortfarande. Det var också länge jättejobbigt att höra ljudet av en ölburk/läskburk öppnas… även när det var jag själv som öppnade den. Detta har blivit bättre med åren.

Detta och mycket annat grundar sig i rädsla efter en period av händelser där jag faktiskt fruktade för mitt liv… En tid då jag skrev ett brev till mina närmsta som de kunde läsa om/när det värsta skulle hända. Jag lever ju och trots att jag inte blev skadad fysiskt så ärrades jag psykiskt. Jag behöver ju inte vara rädd nu och det vet jag ju, men det undermedvetna gör mig ännu påmind om känslan. Ett ärr är inte lätt att dölja eller få bort, men du kan vänja dig vid det.

Det finns olika typer av trauman och det som är en traumatisk händelse för en person behöver inte upplevas som traumatiskt för en annan. Men det är viktigt att vi har detta i åtanke när vi möter människor – de kan ha ärr som vi inte ser eller kanske ens märker men en upplevelse kan ha påverkat denna människas mående för all framtid och vi behöver därför visa hänsyn och inte tycka att folk är barnsliga när de uttrycker en känsla för någonting som du kanske inte riktigt kan sätta dig in i.

(Om du scrollar längst ner i detta inlägg kan du klicka dig vidare till nästa/föregående inlägg)

Idag testade jag medvetet effekten av ett leende. Nu tror jag förvisso att jag alltid ler eller hälsar när jag får ögonkontakt med någon jag passerar men det är sällan man reflekterar över det.

Idag har jag medvetet tittat på människor jag mött och när man får ögonkontakt (vilket man får med de flesta om man inte tittar ner i asfalten, golvet eller mobilen) har jag lagt på ett leende och hälsat eller nickat. Det är helt klart säkert att det smittar! Oavsett vilket ansiktsuttryck en person har innan man ler så kan man vara säker på att man får ett leende tillbaks. Och vad händer när man får eller ger ett leende? Jo man blir lättare och gladare inombords och man frigör en dos med endorfiner som kan förgylla ett ögonblick eller kanske rentav en hel dag! Låt oss göra det till en vana…. Att le när vi möter folk. Det spelar ingen roll om det är en vilt främmande människa eller en bekant och det spelar inte någon roll vem som ler först men var inte rädd för att blända någon med ditt leende även om den ser butter ut. Du ger en dos med energi samtidigt som du fyller på din egna!

Let The world smile!

Det finns nog ingen som går genom hela livet utan att någon gång bli trampad på eller sviken. Tyvär så är det en del av livet och man kommer inte ifrån att ens väg korsas med personer som inte värdesätter dig eller behandlar dig väl.

Oavsett om du blir sviken, lurad, förnedrad, nedtryckt, slagen eller sårad så är det viktigt att du förstår ditt eget värde och vågar gå vidare utan denna person i ditt liv.

Vissa saker kan man förlåta men tilliten kommer vara skadad och väldigt svår att reparera och du får aldrig acceptera att en människa gång på gång skadar dig fysiskt eller psykiskt.

En relation med skadad tillit är en relation som blir svår att njuta av. Om du tillåter en annan människa att skada dig fysiskt eller psykiskt genom att förlåta gång på gång kommer det till slut bara finnas smulor kvar av det som en gång var en bra relation och det blir även en lång process att limma ihop spillrorna av dig själv.

Dammsug upp smulorna och limma ihop spillrorna innan det är för sent. Låt inte relationen fortsätta för den kommer skada dig ännu mer. Låt dig inte tro att du behöver den där personen i ditt liv eller att den behöver dig – för man skadar inte den man bryr sig om. Och om man dessutom älskar sig själv och vill älska sitt liv så ska man inte tillåta att någon förvandlar dig till spillror.

Under ganska många år levde jag nära en person som nu med facit i hand krävde mer energi än jag fick tillbaks. Optimisten i mig lyckades hålla fokus på allt som var bra och jag lyckades övertyga mig själv om att jag var lycklig. Vetskapen om att det kunde varit värre och fokuset på allt som faktiskt var positivt samt hoppet och tron på att det skulle bli ännu bättre fick mig att hålla ihop länge länge men till slut så började min energi ta slut och jag orkade inte längre se allt positivt utan fokuserade allt oftare på bristerna i relationen vilket gjorde mig svag och fick mig att må dåligt. Jag började ramla isär, förlorade hoppet och till slut bestämde jag mig för att inte bli en hög med spillror. Jag bröt upp och det var egentligen först då jag kraschade men också insåg att jag inte bara hållit mig själv flytande – jag hade även hållit den andra personen vid ytan och försökt simma åt oss båda. När jag släppte taget höll vi båda på att drunkna, min ork var slut och personen försökte dra med mig ner mot botten. Med tiden började vi båda sakta simma åt olika horisonter och jag har nu kommit i land och även hittat min livboj istället för ankaret. Jag kan andas, njuta och jag är lycklig….det krävs inget fokus för att hitta det positiva utan finns där ändå som en segrande självklarhet. Tänk om jag förstått tidigare att man inte ska behöva kämpa för att bevara en bra relation.

Du kan förlåta att en människa skvätter vatten på dig men förlåt aldrig någon som försökt dränka dig. Du kan rädda livet på någon som håller på att drunkna men du kan inte simma med någon på ryggen hur länge som helst om den stretar åt ett annat håll. Du kan flyta så länge du har luft i dina lungor och slappnar av men då måste du bryta med den som du inte låter dig ta djupa andetag eller slappna av.

Nöj dig inte med nötter om du är sugen på godis liksom.

Låt ingen trampa på dig mer än en gång, för när du väl rest dig upp för sista gången inser du att du borde rest dig och gått redan första gången….det är lätt att vara efterklok men se dig omkring och greppa tag i någon som är villig att hjälpa dig upp!

Du kommer tacka dig själv hela livet!

(Om du scrollar längst ner i detta inlägg kan du klicka dig vidare till nästa/föregående inlägg)

Hade tydligen publicerat denna på min Facebook för 7 år sedan. Den dök upp som minne där och jag kände att den var både rolig och tänkvärd nog att bevaras även här 😂

Som jag nämnt i tidigare inlägg så är alla människor olika och kräver olika förhållningssätt. Det finns många som liknar dig men betydligt många fler som skiljer sig ofantligt mycket från ditt spontana sätt att tänka, kommunicera, vara och tolka.

Du måste lära dig mer om olika personlighetstyper och hur de fungerar, med tiden kommer du lära dig ganska bra redan vid första kontakten vad personen framför dig har för nivå. Du kommer lära dig att tolka andra utifrån beteenden, ordval, formuleringar, kroppsspråk, ögonkontakt, åsikter, ansiktsuttryck osv och med tiden har du förhoppningsvis också lärt dig hur du ska förhålla dig till varje personlighetstyp för att föra en fungerande dialog, nå fram med dina budskap, förstå personen, komma överens, bli accepterad och själv acceptera. Det krävs träning och tålamod!

Du kommer klicka mycket bättre med majoriteten av alla du möter i livet om du lär dig förstå människors olikheter och inse att alla inte fungerar som du. Du kommer inte hamna i lika många konflikter eller känna dig obekväm i kontakt med andra människor, du kommer heller inte ödsla lika mycket energi på att störa dig på folk!

Detta har man stor nytta av då det kommer bli mycket lättare att härda ut på släktträffen trots den där konstiga släktingen, hitta en bra teamkänsla på jobbet trots att några personer är avvikande, negativa eller svåra, få jobbet du sökt trots att chefen verkar vass och auktoritär på intervjun, begripa dig på den sura tanten utanför Ica, ha tålamod med tonåringen som plötsligt tror sig vara en allvetande vuxen (eller terrorist), lösa grannfejden utan att behöva ta hem Robert Aschberg 😅

Man behöver inte va forskare eller bokslukare för att lära sig mer om människors olika beteenden och hur man ska bemöta dem. Det räcker att våga lyssna in, förstå, acceptera och pröva sig fram – undvik inte personer som verkar svåra, döm inte, ta inte åt dig om du märker att en människa verkar ogilla dig, bli inte osäker om du inte förstår exakt hur den andra tycker och tänker. Den andra personen kanske helt enkelt inte läst detta inlägget än 😅🙈

Om du tidigare valt att undvika eller idiotförklara personer som verkar komplicerade är det dags att börja leta efter människokännaren och kommunikatörer inom dig – du kommer troligtvis faila ganska många gånger men till slut har du byggt upp en acceptans och ett sätt att bemöta olika typer av människor vilket kommer leda till bättre möten, fler bra samtal och många fler fungerande relationer i ditt liv. Just nu kanske det helt enkelt är du som är konstig och svår att förstå sig på.

En helt ny värld öppnar sig när man märker hur intressant det är att förstå sig på omgivningen åtminstone hyfsat bra, du kommer också upptäcka att andra uppskattar att du är så lätt att prata med eftersom du verkar förstå och acceptera! Folk kommer troligtvis även få lättare att förstå sig på dig! Detta betyder absolut inte att du behöver ändra din personlighet eller ditt sätt – du ska bara våga fälla ut dina tentakler och känna av hur du ska bemöta personer i din omgivning på bästa sätt.

Jag förstår mig inte heller på alla, känner mig inte helt bekväm i samtal med vissa typer av människor, kan ibland misstolka och misstolkas, stör mig på vissa ibland, kan hamna i konflikter, provoceras av att andra tänker helt annorlunda än mig osv – men det händer alltmer sällan och jag vet att många råkar ut för det betydligt oftare och inte vet att de kan påverka det genom att jobba med sig själva…

Ville bara dela med mig av denna texten jag snubblade över. Haha, inte konstigt att det är en svår balansgång att veta hur man ska vara, hur man ska uttrycka sig och hur man ska undvika att bli misstolkad. Men var dig själv, följ ditt hjärta och uttryck dina åsikter och känslor. Du kan ibland välja hur du ska uttrycka dig men du kan aldrig välja hur andra människor ska tolka det. Det är dock deras bekymmer och inte ditt ❤️

Grubbla är bra, så länge man inte grubblar ner sig i jobbiga tankar. Det händer ofta (även för en optimist som mig) att en vanlig enkel tanke kan bilda ett orosmoln om man börjar grubbla i fel riktning. Man kanske rentav förstorar upp ett problem eller gör en höna av en fjäder som inte ens finns – det är inte alls svårt att skapa ångest och oro inombords om man börjar grubbla över massa jobbiga små problem eller eventuella kommande problem. Heldumt!

Spekulera och analysera eller att vända och vrida på tankarna är jättenyttigt. Det är så man får perspektiv på saker och kan skapa förväntningar (eller farhågor) men man kan som sagt skapa problem som egentligen inte finns. Det gäller att vara objektiv i sitt grubblande och försöka tänka lösningsfokuserat och positivt så att man inte deppar ihop på grund av sina egna tankar.

Att grubbla kan alltså ha positiv effekt men då brukar vi oftast kalla det för filosofera, fantisera, planera eller spekulera. Det har en skönare klang på något vis och jag skulle nog vilja påstå att alla människor grubblar mer eller mindre. Men snälla – för ditt eget välbefinnande så välj att istället sätta dig ner och filosofera, lösningsfokusera och fantisera, det låter väl härligare?

Ofta grubblar man när man stött på patrull eller oroar sig för något men försök att inte grubbla alltför mycket utan ägna istället din tid och dina tankar åt att leva för stunden och tänka på nuet.

❤️

En bild säger mer än tusen ord och när jag såg denna bilden så började såklart mina tankar och min skrivlust att kicka igång.

Det är så mycket som man inte förstår, vet eller ser när det kommer till andras problem men vi är i regel ganska snabba på att dra slutsatser och döma eller tro oss veta hur man ska lösa andras problem.

Kanske tycker du att en person i din närhet borde agera annorlunda eller göra mer för att hjälpa dig? Kanske tycker du att en person borde ”rycka upp sig” och ta tag i de där problemen som du uppmärksammar att hon/han har? Faktum är att du sällan vet exakt vad som orsakar en annan människas mående eller agerande. Du vet bara det du själv ser eller det personen väljer att berätta.

För att vi ska kunna hjälpa varandra krävs därför kommunikation, lyhördhet, förståelse och en hjälpande hand. Men om du vill hjälpa en annan människa behöver du också själv ha de förutsättningar som krävs….ibland kan man helt enkelt inte rädda andra när man har fullt sjå att rädda sig själv.

Visst är det ganska häftigt hur man ibland kan klicka med personer från start, andra gånger krävs att man lär känna någon ordentligt innan man vet om man kommer överens och andra gånger känner du nästan direkt att det inte finns någon positiv kemi med människor du träffar. Vad är det som avgör? Hur lika man är? Första intrycket? Din dagsform? Hur man kompletterar varandra? Det kan verkligen vara olika och ibland klickar man med personer som är raka motsatsen till vad man normalt sett brukar tycka om hos människor.

Vissa människor kan vara svåra att förstå sig på och faktum är att ibland förstår man sig ju knappt på sig själv. 😅

Vissa kommer bra överens med i princip alla och tycker bra om de flesta medan andra tycker att de omger sig mestadels med idioter.

Vi är alla olika och gillar olika. Det är också så att vi är olika bra på att känna in andra, tolka och att anpassa oss. Om man har ett öppet sinne och vågar både bjuda på sig själv, kan anpassa sig lite efter person och situation samt har fokus på en annan människas positiva egenskaper så blir det lättare att skapa många och hållbara relationer.

Några utav mina nuvarande absolut bästa vänner är personer som jag under tonåren tyckte ganska illa om. Jag dömde ut dem och valde först att inte lära känna dem eftersom de i mina ögon då var idioter. Haha, tänk vad jag älskar dessa ”idioter” nu😅 Hur kom det sig att vi blev vänner? För det första så gjorde vi inget större drama av att vi inte klickade med varandra alls från början men både tider och människor förändras och av olika anledningar har jag och dessa tjejer sen förts samman och behövt ge varandra en chans att lära känna varandra. Vi upptäckte då varandras positiva egenskaper och poff så blev vi plötsligt riktigt tighta vänner. Tänk så fel man hade om dem – och de om mig! Jag har också vänner som jag en gång älskat men som av olika anledningar glidit iväg från mitt liv och vi har tappat kontakten helt trots att man trodde att vi var oskiljaktiga. Är det märkligt? Nej.
Mänskliga individer byter alla atomer i kroppen på tio år, men vi är ändå samma person. Eller är vi det? Faktum är att man förändras ganska mycket och det krävs både regelbundet umgänge och acceptans för att hålla oss samman med individer runt om oss.

Inte konstigt att relationer faller sönder och att man tappar kontakten med personer som man inte längre umgås med eller om man inte kan acceptera att en människa förändras med tiden.

Antingen växer man med varandra eller ifrån varandra.
Du får bara en chans att göra ett bra första intryck. Nästan alla människor bestämmer sig på 90 sekunder eller mindre om de tycker om dig eller inte och detta kan du såklart påverka – ofta gäller det bara att bjuda på ett leende, låta trevlig eller se anständig ut för att lägga grunden för en bra relation.

Lås dig inte vid första intrycket för det kan helt enkelt vara fel signaler som sänts ut. Om en människa betett sig märkligt och får dig att hålla avstånd får du tänka på att personen kanske hade en jobbig dag, inte fått öva tillräckligt på att vara social, har förändrats sedan dess och kan vara värd en ny chans. Inte så svårt va? Vem vill klicka med en surkart? 🙂

(sen finns det ju idioter på riktigt som man inte vill, bör eller orkar ge en ny chans eller som inte behöver ha en plats i ditt sociala liv men lägg då heller ingen energi på att störa dig)

Visst är det ganska fascinerande. Det finns ca 8 miljarder människor på jorden och exakt lika många olika personligheter. Ja, för hur lika vissa än kan vara så finns inte två exakta kopior av folk – alla är vi unika och har våra egna kombinationer av egenskaper och personligheter. Fantastiskt!!!

Det vore ju konstigt om vi kände samhörighet och förstod oss på alla direkt. Ofta begriper vi oss bara på de personerna som liknar oss själva mest eller som har en förmåga att anpassa sig efter just hur du är! Men du kan klicka med och tycka om fler personer om du lär dig mer om hur olika personlighetstyper fungerar. Du måste se människorna så som de är och acceptera att de inte är en snarlik kopia eller perfekt komplement till hur du är. De kanske inte har alla dina favorit-egenskaper men alla 8 miljarder människor har både negativa och positiva sidor – du väljer själv vilka sidor du ska se, lära känna och göra en bedömning utifrån.

Alla kan inte anpassa sig efter dig – däremot kan vi alla anpassa oss lite efter varandra och bli bättre på att bemöta olika typer av människor genom att lära oss hur de fungerar och tänker. (kommer minst ett nytt inlägg om detta snart)

Måste man komma bra överens med alla och förstå sig på alla? Nej verkligen inte, men det underlättar i livet om man kan kommunicera rätt med olika typer av människor man möter, komma bra överens med människor man kommer i kontakt med och förstå varför vissa inte beter sig precis sådär som du anser vara normalt eller okej. Det handlar om att lära sig sociala koder, samspel och få en avslappnad känsla vid i sociala sammanhang.

Låt säga att man jobbar på en arbetsplats med 50 personer. Det är endast ett 7 stycken som du klickar med ordentligt, pratar med, förstår dig på, kan skratta med, umgås med, få energi av , som liknar dig eller som du trivs riktigt bra ihop med. Övriga 43 har du knappt lärt känna, de verkar inte så sociala, beter sig annorlunda, har gett ett dåligt intryck eller har helt enkelt inte fångat ditt intresse eller verkat intresserade av att lära känna dig. Här har du egentligen 3 alternativ

1. Gilla läget och nöj dig med ett du har 7 härliga arbetskamrater som får dig att vilja gå till jobbet och som du förstår dig på. Lev också med tanken på att du kanske skulle kunna förgylla tillvaron för övriga om du valt att ge dem en ärlig chans och lära känna dem samt lära dig hantera dem.

2. Stör dig som attan på att dessa 43 personerna – dvs majoriteten – är obegripliga och enligt dig socialt inkompetenta. Du känner att ni 7 är de enda normala och resten är idioter. För de är ju annorlunda gentemot dig.

3. Analysera dina 43 kollegor, försök förstå hur de fungerar och bemöt dem utifrån det, ge dem en chans att visa vilka de är trots att deras yta eller sociala kompetens verkar oattraktiv så försök lära känna dem och kanske till och med påverka dem. Någon kanske är blyg, någon kanske fått fel uppfattning om dig och drar sig undan, någon kanske vantrivs på jobbet och verkar bitter, någon kanske har dåligt självförtroende och inte vill ta kontakt, någon kanske avundas dig och dina 6 kollegors gemenskap, någon kanske mår fruktansvärt dåligt och inte orkar vara social även om den behöver det som mest, någon kanske har en funktionsnedsättning som gör hen annorlunda, någon kanske är osäker på grund av tidigare utanförskap, någon kanske har svårt med språket, någon kanske är stressad och har svårt att hålla humöret uppe, någon kanske har diagnos som får dem att uttrycka sig klumpigt, någon kanske är precis som du men inte hunnit visa det, någon kanske är uppfostrad till att hålla sig på sin kant, någon kanske fått höra ”passa dig för de där 7 idioterna” 😅 Du vet ju faktiskt inte förrän du lärt känna dem. Du har bildat dig en uppfattning och det har de gjort om dig också – ändra på det då. Ge dem en chans att få visa vilka de är och acceptera dem så som de är. Visa dem vem du är och försök hitta en nivå som ni två kan klicka på. Visst vore det underbart att ha en hyfsat bra relation med 45-50 kollegor istället för att fokusera på endast 7. Visst skulle ökad gemenskap skapa en bättre teamkänsla och sammanhållning? Ja… jobba på det då. Det är ditt ansvar att försöka nå det målet! För annars är det ju du som är den trångsynta ”idioten” på jobbet som dömer folk och drar egna slutsatser om dem.

Har du testat att vrida huvudet och titta bakåt när du tar en promenad? Det är lurigt som attan, du ser inte var du går och risken att snubbla på något ökar rejält. Du ser inte var du är på väg eller hur långt du har kvar. Dessutom går det inte alls fort framåt. Du ser bara det du lämnar bakom dig men inte vad du har framför dig.

Visst kan det ibland vara bra att vända sig om och se tillbaks på något fint man passerat eller tillåta sig att vända sig om och peka fulfinger när man passerat ett hinder men annars rekommenderar jag att du blickar framåt, travar på mot dina mål och undviker faror du möter istället för att blänga på de du redan passerat.

Nu syftar jag såklart inte på en promenad utan på livet ❤️

Det har gått 6 dagar av nya året och de har bestått av :

3 dagars hemsk huvudvärk, 2 dagars arbete efter lång ledighet, inte gjort en enda gnutta nytta, hämtat dottern efter 2 konflikter med pojkvännen hennes, dålig ekonomi, rastlösa barn, skitväder med storm, blåst och regn, en bildörr som gått helt i baklås osv osv.

Men vet ni???

Jag känner att detta året fått en kickstart!!!! Helt fantastiskt faktiskt!

Jag har vilat, slöat, latat mig, ätit gott, spelat sällskapsspel, mjukstartade med två dagars jobb följt av 4 nya lediga dagar, varit hos mamma på övernattning med barnen, hälsat på kusin med familj, blivit av med jobbig huvudvärk, glatt mig åt att dottern och pojkvännen försonats efter bråk, påmints om tiden då jag inte hade 4-dörrars bil osv osv

Jag VÄLJER att se året som kickstartat och positivt inlett 😍

Imorgon är det nyårsafton och oavsett hur året 2019 har sett ut för just dig så tycker jag att alla borde sätta sig ner en stund och tänka över vilka glada minnen, roliga händelser, lärdomar och härliga dagar man lämnar bakom sig nu. Lägg dem på minnet – påminn dig om dem ibland och var glad för alla dessa bra stunder.

Har året inneburit många motgångar, deppiga dagar och tråkiga händelser? Tänk då vad skönt att kunna lämna året bakom sig nu och blicka fram emot ett nytt år som förhoppningsvis blir bättre. Glöm alla jobbiga stunder året gav dig, gläd dig åt att du klarat dig igenom ett tufft år, bestäm dig för att du ska göra allt du kan för att nästa år ska bli bättre.

Lägg inte massa nyårslöften som du inte kan hålla. Men lova gärna att du ska försöka glädjas åt allt som är bra och lägga mindre fokus på elände. Lova att du ska ge dig själv en glad tanke när du behöver den.

Jag önskar alla ett bra 2020 och hoppas att det blir ett år med massa positiva minnen, känslor och upplevelser. ❤️

Att skriva dagbok är något som många gjorde oftare förr men som faktiskt är väldigt nyttigt. Även om man inte är som jag och har behov av att skriva av sig ibland så kan en dagbok hjälpa dig att bevara minnen, rensa hjärnan eller ge utlopp för dina känslor.

Mina gamla dagböcker har varit något deprimerande att läsa i eftersom jag oftast känner störst behov av att skriva när jag är arg, ledsen, uttråkad eller varit med om något jobbigt. Men år 2020 ska jag göra en POSITIV dagbok.

Varje dag ska jag skriva ner dagens bästa upplevelse, dagens positiva stunder och dagens glada minnen. Jag ska alltså på kvällen tänka över dagen och tänka ut vad som varit BRA med just den dagen oavsett om det varit en skitdag. Varför? Jo för varje dag oavsett vad som hänt har troligtvis även haft små positiva glimtar och det är dom man ska fokusera på. Tänk vad härligt att sen bläddra i dagboken för 2020 och inse att alla mina 365 dagar innehållit något positivt. Vad glad man kommer bli!

Vissa dagar kanske det bara kommer stå ”fantastiskt väder, vilodag, gott kaffe och bra avsnitt i en serie” trots att dagen kanske präglats av ”huvudvärk, bråkande barn, en bil som inte startar och ett hem som skulle behövt städas om orken fanns”… Men om man skriver ner det positiva så kommer känslan inombords bli bättre både i skrivande stund och när man blickar tillbaks. Kanske har du haft en tråkig dag där du städat och tvättat och inte gjort något kul alls, skriv då hur SKÖNT det är efter att ha fått det där tråkiga avklarat.

Gör det du också!! En glad-bok!! Jag lovar att det kommer kännas bra! Du kan givetvis skriva ner allt pissigt också om du känner att du behöver det men skriv det då i en egen bok och bläddra inte i den mer än nödvändigt om du vill hålla humöret UPPE.

Tänk vad skönt att kunna bläddra tillbaks och inse att ALLA dina dagar haft en positiv händelse, en positiv känsla, ett gott skratt eller en härlig stund😍

På julaftons morgon bevisade mina ben hur otroligt okordinerade de är och jag lyckades klumpigt nog ramla/halka ner från trappan hos min mans dotter strax innan julfrukosten.

Först trodde jag att jag slog ihjäl mig eller skulle få tillbringa julafton på akuten men trots att det gjorde svinont så skrattade jag hysteriskt. Konstig man är – antar att det är någon inbyggd chock-reaktion man har när man skadar sig inför andra på klumpiga sätt. Jag skrattade så att jag nästan fick ont i magen också (typ enda stället jag inte hade ont på just då)

Svanskotan fick en rejäl smäll, vaden slog i ett trappsteg så jag trodde att jag bröt benet, ena knät vreds till, handleden slog i rejält och både armbåge och axel fick också ont av att jag försökte hejda min kropp från att fortsätta neråt i trappen.

Idag känner jag mig ganska mörbultad och har ont på alla ovan nämnda ställen. Men så fort jag tänker på det blir jag full i skratt och samtidigt väldigt lycklig över att jag inte bröt mig, inte behövde åka till akuten och att jag kunde fira jul precis som det var tänkt.

Tänk om jag hade fokuserat på smärtan igår, självömkat, gråtit, beklagat mig, sökt tröst och låtit smärtan hindra mig från att njuta av julen. Då hade ju julen varit i princip förstörd trots att jag slapp akuten och gips.

Att ha ont är inte kul men fasen va kul att det gick så bra ändå och tänk va lustigt det måste sett ut. Det lustigaste av allt var att min man som gick före mig precis skulle öppna munnen och berätta för de andra att han hade halkskydd under sina nya julstrumpor 😂

Det jag vill ha sagt är som vanligt att man måste se saker från dess ljusa sida. Det kunde varit värre

Psykisk ohälsa – (mental hälsa) kan man endast påverka genom träning. Om träningen består i att man kör egen hemmaträning eller går till en terapeut (personlig tränare/coach) spelar egentligen ingen roll men precis som med konditionsträning och styrketräning är det viktigt att hålla igång även den mentala träningen om man vill vara i toppform. Det finns liksom ingen quick-fix eller mirakel-kur som räddar upp ditt sinne och behåller det där.

Personligen är jag extremt dålig på att hålla mina muskler i form, gymmar aldrig, har ingen bra kondition och saknar självdisciplin när det kommer till att låta kroppen tränas men däremot så är jag tämligen vältränad mentalt och känner att alla mina sinnen är i bra form för det mesta! Tänk så olika vi är!

Varför hör man sällan något om den mentala träningen? Alla tjatar om gym, promenader, viktminskning, träningspass, sporter, hälsosam mat, vitaminer, hur man bygger muskler osv osv men det är sällan man diskuterar hur man bygger upp sitt psyke.

Att ta hand om sin kropp genom bra kost och träning påverkar dock även den mentala hälsan men det är sällan den vi har fokus på när vi springer till gymmet. Vi vill bränna kalorier och bli snygga, få friska starka kroppar och det är bara en bonus att det vid fysisk träning frigörs massa endorfiner som påverkar måendet. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att regelbunden träning har samma effekt som antidepressiva mediciner! Problemet är bara att när man redan mår psykiskt dåligt är det ofta svårt att hitta motivation och energi till den fysiska träningen även om man vet att den även innebär mental träning.

Så hur kan man då träna mentalt utan att springa på gym och släppa ut sina endorfiner? Jo du kan jobba med dig själv genom dina tankar, du kan ge dig själv små glädjekickar genom att göra saker som får dig att må bra, du kan ändra på dina vanor och framförallt kan du sätta upp små mål kring hur du ska lära dig tänka, leva, må och vara. Fokus! Om du har svårt att komma igång kan du söka professionell hjälp för att få tips och råd (PT). Enligt forskning så är terapi genom webben lika givande som fysiska möten. Så om du inte vill uppsöka psykolog/läkare/kurator så kan du alltså leta upp bra självhjälp via internet och lära dig massor om hur du ska träna din mentala hälsa, få ett starkare psyke, bli gladare och hitta tillbaks till en härlig vardag där du kan må bra. Det finns även stödlinjer man kan ringa och chattfunktioner mm där du kan få personlig stöttning utan att boka personliga träffar.

Vilka verktyg man behöver och vad som funkar från person till person kan man endast ta reda på genom att testa sig fram. Det viktigaste är att man inte lägger sig ner och väntar. Ingen hjälp kommer flygandes genom skorstenen och söker upp dig….du måste söka upp hjälpen själv eftersom du är värd att få må bra ❤️

Jag är lyckligt lottad som har en stor familj och många nära att fira julen tillsammans med. Jag är lagom julstressad varje år vilket hör till och trots att jag ekonomiskt borde dra ner på julklapparna så får mina barn ändå stora högar med paket eftersom vi kan och vill.

Trots att mina jular är fyllda av kärlek, glädje, god mat, bortskämda barn och gemenskap så kan jag inte låta bli att få ont i hjärtat för alla dem som bävar inför dessa högtider, alla dem som inte har någon att fira med, alla som inte har ett hem att pynta, alla som inte kan köpa julklappar till sina barn, alla barn som får uppleva julen som de vuxnas fyllefest, alla sjuka som får tillbringa julen på sjukhus eller alla dom som blir så julstressade att de inte hinner njuta.

I min släkt är det nästan alltid någon utomstående gäst på julafton som blivit bjuden för att slippa sitta ensam och jag är så stolt över att vi uppfostrats med öppna famnar och jag hoppas att jag för det vidare till mina barn.

Om just du tillhör en av dem som inte av olika anledningar kan känna glädje, gemenskap och julefrid såhär års vill jag först och främst förmedla en varm julkram. 💓 Tänk på att hur ensam du än känner dig så är du tyvär inte ensam. Ni är många som delar samma känsla. Ibland kan det vara en tröst och plötsligt kanske ni ensamma själar möts och kan njuta av julen (och livet) tillsammans. Kanske är det du själv som måste bestämma dig för hur du ska hitta ett sätt att känna julglädje? Kanske vet inte människor omkring dig att du känner som du gör men skulle förgylla din jul om de visste? Kanske är den inte som du önskade men tillräckligt bra för att acceptera? Kanske har du försökt men inte hittat julens glans ändå?

Jag har svårt att relatera då jag alltid haft riktiga jular så som jag önskat men egentligen är julafton bara en av årets 365 dagar och det är många som medvetet valt att dissa julen och finner julefrid i att ta det lugnt när alla andra flänger omkring de där lediga dagarna.

Denna låten har spelats hos mig nu två jular och den värmer mig så. Lyssna och njut, så fin!

Jag har läst igenom min blogg (inte allt) och märker att jag upprepar mycket och har i princip samma budskap i många inlägg men med olika formuleringar, liknelser och ord. Men vet ni? Det jag skriver är just det jag för stunden känner för att skriva och i många inlägg blir det lite som en terapi/påminnelse till mig själv både när jag skriver och läser.

Att upprepa saker blir lite som att mata in ett mantra och det är just det som krävs för att man ska lära sin hjärna att fatta galoppen. Repetera repetera och nöta in.

När jag själv läser mina inlägg blir jag genast lite extra positiv och om jag dessutom med min blogg lyckas få en enda person att vända en enda negativ tanke till en positiv så känner jag att jag har lyckats.

Främst skriver jag ju för att det kliar så förbaskat i fingrarna och jag har egentligen tusen olika ämnen att skriva om men denna värld vi lever i behöver fler optimister, mer positiv energi och framförallt det där smittsamma leendet som jag önskar av hela mitt hjärta ska bli en världsomfattande epedimi 🥰

Allt för många i vårt samhälle har svårt att hantera och reglera sina känslor och detta kan påverka både personen själv och människor runt omkring.

För vissa är det en hårfin gräns mellan glad och ledsen, arg och harmonisk, lycklig och nedstämd osv. Ibland pendlar det snabbt mellan svart och vitt och ibland vet man inte riktigt vad som utlöser de olika känslosvängarna.

Ibland måste man räkna till tre, andas och försöka hitta tillbaks till den positiva känslan man hade nyss och ibland måste man helt enkelt låta känslan passera utan att tillåta sig att fastna i den. Jag förstår om många tycker detta låter oerhört patetiskt och otänkbart men åter igen så krävs det träning och allt handlar egentligen om att förneka eller acceptera beroende på hur man är som person eller vad som hänt.

Ibland får man acceptera att känslorna tippar över åt det negativa hållet, troligtvis har det ett samband med något som hänt eller något som gjort dig extra känslig just nu. Det är okej! Man får gråta, skaka av ilksa eller känna sig deppig men det är då viktigt att man får ur sig känslorna på rätt sätt. För mig fungerar det bra att prata, tänka, analysera en kort stund eller skriva av mig och genast känns det bättre men ibland (ganska ofta) lyckas jag få känslan att flyktigt segla förbi innan jag hunnit ge utlopp för den. Hur? Jag förnekar känslan, viftar bort den, låter den inte få fäste i mitt huvud utan lägger istället genast fokus på positiva tankar, gör något roligt, läser något skoj, slår på ett roligt youtubeklipp och tro det eller ej….det funkar ofta att nonchelera ilskan eller deppkänslan som ville attackera.

Självklart kan man inte acceptera allt som händer eller ignorera varje negativ känsla för till slut rinner bägaren över men om man medvetet jobbar med strategier för att påverka sitt sinne så lär man sig till slut hur man ska hantera olika vardagshändelser, idioter eller oförklarliga ångestattacker utan att de biter sig fast i halspulsådern.

Alla är vi olika, vi påverkas av olika saker, har olika förutsättningar, reagerar på olika saker, hanterar saker på olika sätt och har olika lätt att balansera sina känslor. Men bara du själv kan träna på hur du ska tackla din känsla för stunden.

Idag matas man av samhället och sociala medier med en bild av att man kan köpa lycka. Vi ser fasader av något som vi vill tro är lycka och framgång. Man ska äga ett fint hus, ha en ny bil, senaste tekniken, mode-kläder och konstgjorda naglar o kroppsdelar.

På sociala medier outar man sina lyckliga vardagsstunder, man visar upp sina välstädade delar av hemmet, man lägger upp bilden på entrecoten men inte på makaronerna! Folk drunknar i krediter och dyra lån för att passa in i denna guldramen. Det är inte fel att ha ett fint hus, en ny bil, snygga naglar eller åka utomlands varje år och jag vet att långtifrån alla har möjlighet till detta men det har gått så långt att personer som inte kan eller vill lägga sina pengar på lyx känner sig utanför, fattiga, skamsna eller manade att låna pengar för att också kunna lägga upp bilder på annat än makaroner och ett normalt stökigt kök med diskberg.

Man har gjort studier som visar att många lider av psykisk ohälsa just pga denna hets, pga ekonomisk ångest, pga prestationsångest!

Men är verkligen pengar, lyx, lån och glänsande på sociala medier guldkant på tillvaron? Är det lycka att kunna ge barnen senaste versionen av varsin iphone? Är det viktigt på riktigt?

Jag påverkas själv av den här guldramen som man omedvetet vill passa in i. Vi har själva levt över våra tillgångar för att unna oss guldkant på tillvaron och står därför med lån nu. Vi har också köpt Ipads till barnen och onödig teknik till hemmet bara för att man vill hänga med eller lockats av reklam. Jag lägger också ut bilder och inlägg på lyckliga stunder och välstädade ytor hellre än att skriva om pissdagarna och bilder på snabbnudlarna barnen älskar.

Fast jag har hela tiden haft en viss motståndskraft till allt detta. Jag vet att lycka inte kan köpas för pengar och jag vet att ytan inte är det som räknas. Det allra viktigaste för mig och alla andra är hälsan, familjen, relationer och att kunna göra det bästa man förmår med de förutsättningarna man har.

Jag har en underbar man, fantastiska barn, gudomlig släkt, en fungerande kropp, ett jobb jag gillar, härliga vänner, kylen full av mat, ett hem där jag trivs och ett liv jag kan vara stolt över!

Jag vågar lägga upp bilder på kaos, jag vågar åka i den skruttiga bilen från 98 utan att skämmas, jag vill inte låna mer pengar till onödig skit, jag kan skriva på Facebook om mina dåliga dagar, jag är stolt över den jag är trots att jag inte har fillers i läpparna och jag skäms inte för att jag aldrig någonsin varit utomlands – jag avundar heller inte andra som har swimmingpool, städhjälp och dyra märkeskläder.

Jag älskar livet som det är för jag har mig själv och min familj – tillsammans vill vi inte ha en guldram att passa in i utan istället bildar vi en otroligt vacker tavla som passar in exemplariskt i en plast-ram!

Åldersnoja, 30årskris, 50årskris eller ångest inför döden. Fullt normalt men låt det inte ta över eller påverka ditt mående.

Livet går fort och det är ju helt enkelt korkat att slösa tid med att oroa sig över att det går just fort. Njut istället av varje stund som går att njuta av, skaffa livskvalité och ta tillvara på dagarna. Du kan inte bromsa tiden eller bestämma hur långt livet ska bli men du kan bestämma dig för att leva varje dag så som du vill.

Självklart styr man inte över hur alla ens dagar ska vara eller hur livet ska formas men lägg undan allt onödigt grubbel och påminn dig själv om allt som varit bra hittills, allt du hunnit uppleva, allt du har i ditt liv just nu och fantisera om hur du hoppas att framtiden ska se ut! Gläds åt även det lilla och tänk som farbror Melker i saltkråkan – Denna dagen är ett liv!

Det är så lätt att vilja ångra saker man gjort eller aldrig gjorde när man inser att barndomen passerat, tonåren passerat, arbetslivet passerat osv men du kan inte ändra på det som varit utan bara påverka vad som händer framåt…. Eller så låter du livet komma som det kommer och suga ur det bästa ur de bra dagarna!

Kroppen förändras både i form och konsistens men den där unga kroppen du en gång haft kommer alltid vara en del av ditt liv. De gråa hårstrån du får och de rynkor som framträder visar bara att du är en person som hunnit leva ett tag och gett dig både livserfarenhet, minnen och kunskap. Var stolt för den du är!

Har du drabbats av mycket motgångar i livet betyder det troligtvis att du nu blivit stark nog att ta resten av livet med storm eftersom du är vältränad o härdad:)

Det är så lätt att ”go with the flow”, leva i nuet, tänka positivt, ta dagen som den kommer, lära sig hantera stress (tror man) och köra sitt vanliga vardagsrace.

När folk frågar mig om jag är stressad eller till och med påtalar att jag BORDE va stressad så rycker jag oftast på axlarna. Stress? Jag som är så lugn och harmonisk!? Jag upplever aldrig att jag är stressad förrän någon annan får ut för mitt dåliga humör eller som nu….när kroppen säger ifrån. Jag har i två dagar gått med en jobbig smärta i magen, självklart har jag bitit ihop och gått till jobbet med ett leende ändå, stundvis har jag känt mig yr och illamående men det har ju varit uthärdligt. Efter lite googlande har jag konstaterat att det troligtvis är magkatarr men sånt kan ju gå över av sig själv. Jag stannar inte hemma om jag orkar jobba! Idag kom nackspärr som en blixt från klar himmel och jag som annars brukar förknippa det med förkylning tyckte det var konstigt men jag inser att min kropp försöker säga mig något. Nackspärr är bland det värsta jag vet och det vet ju även min kropp om så troligtvis är det någon slags knäpp på fingrarna där min kropp försöker tala om att jag ska varva ner och vara lite stilla. Jag har varit väldigt trött på sistone och känt att det varit jobbigt med måsten i vardagen men vardagen tar ju ingen hänsyn till det utan rullar på med sina måsten. I våras kände jag likadant och då fick jag njurstensanfall och även oregelbunden hjärtrytm som fick medicineras en period.

Min kropp försöker nog säga att jag är stressad och trött men jag lyssnar dåligt. Ska försöka bli en bättre lyssnare. Man har ju bara en enda kropp men många många vardagar ❤️

Ny studie från Boston university visar att positivt tänkande ökar livslängden med nära 10 år.

Detta har jag absolut inte svårt att tro på. Att ha ett positivt tankesätt påverkar mående, levnadssätt och förutsättningar i livet på ett mirakulöst sätt. Det är även större chans att du gör klokare val och får en sundare levnadsstandard. Självklart kan man ändå drabbas av sjukdomar och olyckor som förkortar livet men oavsett hur länge du får leva så får du garanterat en bättre livskvalitet om du är optimist.

Mycket i livet kan man inte påverka. Ibland ställs man inför vägskäl där man kan stanna upp och välja vilken bana man vill köra på men det händer också saker som man inte kan råda över. Du kan dock träna dig själv till att bli en optimist! Dagsformen och händelser styr. Ena dagen kan man vara optimist ut i fingertopparna men nästa dag kan pessimisten kika fram och allt känns då allmänt pissigt rent ut sagt.

Man kan alltid skymta solen bakom molnen, man kan alltid intala sig att det kunde va värre, kommer bli bättre eller fokusera på saker som faktiskt ÄR bra istället för att gräva ner sig i eländet.

Ska man alltså blunda för problemen? Nej – man ska såklart försöka göra något åt dem men ibland får man välja att låta saker rinna av en och acceptera att man inte kan få saker ogjort, lösa alla problem eller undvika att tråkiga saker händer. Gilla läget och blicka framåt!

Låt säga att du blir sjuk, om du deppar ihop, blir tröstlös och negativ så kommer sjukdomen vilja äta upp dig inifrån och du kommer inte ha energi att orka resa dig på samma sätt som om du försöker tänka positivt. Att fyllas av positiva tankar ger positiv energi och den energi kan hjälpa dig att bli frisk eller få din sjukfomstid att bli lättare att pina sig igenom.

Självklart kan ett positivt sätt inte bota dig från alla sjukdomar och annat elände men det kan ge dig en gnista som du behöver för att orka igenom ❤️

Att vara uttråkad, göra tråkiga sysslor eller vara rastlös hör livet till men hur kul är det?

De flesta av oss är ständigt omedvetet på jakt efter lycka, glädje, välbefinnande, bekräftelse, adrenalin, socialt samspel och nöje. Vi vill tillfredsställa oss själva och andra och många är nästintill livrädda för att ha tråkigt!

Kanske är man så van vid att ha häcken full att en rastlös stund känns främmande och skrämmande? Kanske är man så beroende av att ha roligt att man blir deppig och får abstinens av att ha tråkigt? Kanske är man omgiven av sociala människor så ofta att du knappt vet hur man ska hantera ensamhet?

För att kunna uppskatta det roliga på riktigt behöver man veta hur det är att ha tråkigt! För att kunna fortsätta uppskatta sociala livet behöver man ge sig en chans att sakna det.

Lite som med mat – om du äter en gång i halvtimmen och aldrig hinner bli hungrig kommer ju måltiderna inte bli lika njutningsfulla.

Att göra tråkiga saker eller vara uttråkad är ju självklart inte roligt eller något man spontant vill sträva efter. Men hetsjaga inte, härda istället ut och gör det till en stund/dag/period där du hinner landa, rå om dig själv, vila och bara njuta av att ta det lugnt. Tråkiga sysslor måste också bli gjorda, å tänk vad skönt när du väl får dem gjorda. Rastlösa stunder är sällsynta. Det är dock din tanke som styr känslan. Det är först när du tänker att du är uttråkad eller rastlös som du känner tristessen. Tänk istället på hur skönt det är att äntligen ha tid, hur kul det blir en annan dag eller lev kvar i känslan från den senaste roliga saken du gjorde! Blir det jobbigt att ha tråkigt ändå? Använd då fantasin så kommer du snart på bättre tankar.

Ibland kan livet göra så jävla ont att du inte härdar ut eller vet var du ska ta vägen. Om du fastnar i den tanken/känslan finns en risk att du inte härdar ut utan faktiskt ger upp viljan att leva.

Det gör mig så ledsen varje gång jag hör att någon inte längre vill leva och det hugger i hjärtat varje gång man hör/läser om att någon valt att avsluta sitt liv. Det ska aldrig behöva hända!

Ingen människa ska behöva känna så eller sjunka så djupt i sitt mående. Det finns alltid hjälp att få och jag tror att med rätt hjälp kan alla få tillbaks livsglädjen, lusten och må bättre. Dock inser omgivningen ofta för sent att det var sådär illa eller kanske helt enkelt försökt förhindra det men inte lyckats. Om tankarna finns där hos dig och du känner på riktigt att livet suger måste du själv va stark nog att be om hjälp i tid för att inte tappa hoppet helt.

Du må känna dig ensam, uppgiven, ledsen och desperat men faktum är att det finns så många som aldrig skulle låta dig vara ensam om de visste om dina innersta känslor, det finns antagligen många som står där med utsträckta armar utan att du orkar lyfta blicken tillräckligt för att se dem och personer som kommer sörja den dagen du inte längre finns och som sedan får leva sina liv i sorg, i ångest över att de inte lyckades förhindra det, i saknad efter just dig!

Många tycks tro att de gör andra en tjänst genom att avsluta sitt liv, att man är en börda och att man är så ensam att ingen kommer bry sig. Det stämmer inte. Ett självmord skakar om hela samhället och skapar lidande för fler än någon kunnat ana. Du flyttar lidandet från dig själv till andra istället för att ge dig själv en ny chans och världen förlorar en människa som skulle hittat tillbaks till ett fungerande liv men inte orkade.

Jag har själv inte haft sådana tankar och har inte haft någon riktigt närstående som valt att avsluta sitt liv men jag känner många som lever i sorgen och det gör mig så ont att se deras lidande. Jag vet att man ofta förstår allvaret när det är försent eller försökt förhindra det men inte lyckats.

Ge livet en ny chans! Ingenting förändras bara för att du bestämmer dig för att ge livet en chans utan du måste få hjälp att hitta tillbaks och det finns hjälp att få även om du känner dig alldeles ensam eller inte vill prata med dina närmsta.

Det finns professionell hjälp du kan få via vården men du kan också prata med en präst, ringa någon av alla stödlinjer som finns eller hitta personer som varit/är i liknande sits och du kommer finna stöd. Det finns även böcker, videos, hemsidor och bloggar (mer professionella än denna) som kan ge dig vägledning och styrka.

Att ha en anhörig som mår dåligt kan vara svårt att hantera. Ofta finns en oro som inte går att uttrycka och en rädsla för att agera fel och förvärra situationen. Det viktigaste är att våga lyssna, visa kärlek och ta personen på allvar även om du vill tro att det ska ”gå över”. Du kanske inte kan varken hjälpa personen eller övertala personen att söka annan hjälp vilket kan få dig att känna maktlöshet, frustration, oro och uppgivenhet men då kan du söka hjälp för dig själv och få stöd i hur du ska hantera situationen med din vän.

Lyckan finns – och även om den inte känns inom räckhåll just nu kan du med små steg närma dig den och till slut greppa tag om livet igen och känna lyckan. Du kommer inte ångra dig!

❤️

Ibland måste man helt enkelt skaka av sig saker och aktivt välja bort att låta saker påverka dig… Låta det ”sjunka till räva” även om man känner att pulsen vill stegra.

Världen är full av störande människor eller objekt och hur perfekt man än vill att omgivningen ska vara så kommer den aldrig anpassa sig efter dig. Ibland tycker folk annorlunda än dig, beter sig märkligt, har udda värderingar eller gör idiotiska saker som du stör dig på – thats life!

Man måste lära sig blunda, acceptera, svälja, ignorera, förlåta, tolerera eller välja. Välja? Ja du kan faktiskt välja om något ska kräva din energi och störa dig eller om du ska försöka skaka av dig det! Du kan välja att argumentera, tillrättavisa, påpeka, ilskna till eller blir kränkt men du kan också välja att vända andra sidan till och tänka ”let it be”. Faktiskt en ganska skön känsla när man lärt sig välja! Man får öva 🙂

Självklart finns det viktiga saker som man ska strida för, påpeka eller inte kan låta bli att störa sig på men gör då en snabb analys över hur viktigt det är, vad kan du ändra på och hur påverkar det dig/den om du skiter i det och hur påverkar det dig/den om du strider för att ”få rätt”?

Att lära sig acceptera andras olikheter kräver mindre energi än att försöka ändra på dem.

Nu menar jag inte att man ska blunda för allvarliga problem, acceptera helt omoraliska åsikter, ignorera när man ser någon slå sin partner eller le när någon medvetet försöker såra dig. Men min uppfattning är att vi ofta är så taggade på debatter, har åsikter om andras åsikter, klankar ner på folk som gör dåliga prioriteringar, tillrättavisar andras brister, klaga på andras sätt att leva och påpeka när någon ogenomtänkt råkar kasta ur sig en groda eller två… gärna älta och döma därefter och eventuellt bli lite bitter mot personen på obestämd framtid. Störa sig på saker som man inte ens uttalar! Nä, alla är vi olika, har olika förutsättningar, olika mående, olika sätt att uttrycka oss, olika uppfostran, olika levnadssätt och olika filosofier. Let it be! Den enda du med säkerhet kan ändra på är dig själv, för att ändra på andra kan du behöva vända ut och in på dig själv. Fokusera på personens positiva åsikter och egenskaper! Alla har vi våra brister! Du kanske rentav kompletterar den där störande människan, kan acceptera den som den är eller välja bort den ur ditt liv.

Är bilen trasig, räkningarna många, reklamen skit, sista dammsugarpåsen slut, diskmaskinen kass, postnord sega, telefonförsäljare påstridiga, wifi borta eller favoritcykeln stulen? Det är ju surt förstås men tänk då på hur mkt värre det kunde varit!! Let it be! Det löser sig oftast på ett eller annat sätt om man fokuserar rätt. Att gå runt och va irriterad är ju skitjobbogt rentutsagt. Undvik det! Let it be!

Du är den viktigaste personen i ditt liv och därför är det viktigt att du inte glömmer att uppvakta dig själv, visa dig själv tacksamhet för allt bra du gör, skäm bort dig själv, unna dig saker, prioritera dig själv, belöna dig själv eller muta dig själv.

Ibland kan det handla om att ge sig själv en liten morot, att lova sig själv en liten belöning om man presterar så som man önskar. Det kan också ge en skön och härlig boost att överraska sig själv med lite vardagslyx eller uppfyllda önskningar. Det kan vara både shopping, kvalitetstid, avkoppling eller god mat! Du är värd allt det där men kanske är du fullt upptagen med att skämma bort andra, stressa, göra andra prioriteringar eller kanske helt enkelt missunnar dig saker helt i onödan?

Klappa dig själv på axeln, unna dig den där tröjan som du tror att du är för snål för, ta det där avkopplande badet som du inbillar dig att du inte har tid med, ät din favoritmat trots att familjen vill ha något annat, gör något roligt även om du inte tror att du orkar. Det kommer kännas sååå bra efteråt. Se dig själv i spegeln och tala om för dig själv att du är viktig, duktig, härlig, snygg eller vad du nu behöver höra. Du kanske uppvaktas av andra i din närhet men glöm inte som sagt att du är den viktigaste personen i ditt liv och du förtjänar att påminna dig själv om det!

❤️

Jag har reflekterat, grubblat och analyserat lite och det jag skriver nu berör säkert många andra också.

Många gånger när jag känner oro, stress, ångest, psykiskt lidande, sover dåligt, är ledsen, arg, besviken eller känner mig maktlös så beror det i grund och botten på andras problem. Låter det som att jag vill skylla mitt mående på andra? Nej, jag menar att man påverkas så otroligt mycket av hur andra har det och känslan av att inte alltid kunna finnas till för andra fullt ut kan ge en väldigt jobbig känsla. Det kan handla om personer i min omgivning med psykiska besvär, sjukdomar, krämpor, ekonomiska problem, beteendestörningar, beroenden eller relationsproblem mm.

Om en nära vän eller familjemedlem har det jobbigt så skapas hos mig ett medlidande och en stark vilja att kunna påverka. Jag kan lägga extremt mycket energi på att grubbla på lösningar, försöka förmedla budskap, vägleda, oroa mig och känna empati. Energi som till slut tär på mina krafter såpass jag själv blir lidande.

Genom hela mitt liv har jag alltid haft olika personer i min närhet med olika sorters stora och små problem och så är det nog för de flesta som har anhöriga och ett socialt liv med vänner, kollegor och släktingar.

Hur mycket energi kan man lägga på andra utan att försumma sig själv? För mig är svaret enkelt – jag lägger all den energi jag har om det kan göra skillnad för någon annan. Och om/när jag gjort skillnad för någon annan ger det genast en positiv energi tillbaks som någon slags påfyllnad. Dock har jag insett att man ibland måste ge upp till slut om man under en lång tid kämpat för att få någon annan att hållas över ytan medan man till slut själv nästan drunknar av utmattning.

Jag levde nära en person under många år av mitt liv som höll sig strax över ytan tack vare mig. Det kändes värt det då och jag såg hur viktig jag var för att den här personen inte skulle sjunka till botten…men till slut tog mina krafter slut och jag kände hur jag sakta började sjunka, jag förstod att man inte kan hålla en person över ytan som inte själv försöker lära sig simma. Jag gav upp… Personen sjönk raskt och försökte dra med mig ner på botten men till skillnad från den personen så kunde jag simma och det gjorde jag minsann också….men inte utan hjälp – runt omkring mig hade jag massor av små livbojar som fick mig att orka och till slut var jag i land. Jag är så otroligt tacksam för att jag till slut insåg att jag höll på att förlora mig själv för att rädda någon annan.

Det jag vill ha sagt är – sträck ut en hand när det behövs men om personen försöker dra omkull dig, slit dig loss! Du är viktigaste personen i ditt liv!

Att oroa sig för sina nära är fullt naturligt och hör livet till. Men kom ihåg att du kan inte göra någon annans val, ändra alla andras förutsättningar eller rädda andra om du inte fokuserar på din egen styrka och ditt egna välmående i första hand.

Just nu är jag i en fas där jag känner mig väldigt otillräcklig – det är så många som behöver en hjälpande hand men man har ju inte så många händer tyvär….däremot känner jag mig stark nog att kunna hålla åtminstone en hand utsträckt för någon som behöver greppa den! Jag får inte låta andra människors problem dra ner mig eller ta min energi….det svåra är att inte få för dåligt samvete gentemot andra när man sätter sig själv och sin familj i första rummet!

Något som slår mig allt oftare är hur snabbt tiden går och hur livet därmed passerar. Jag lovar mig själv hela tiden att bli bättre på att utnyttja varje dag bra, njuta av livet här och nu samt ta tillvara på alla härliga stunder som ges. Dock inser jag hela tiden att jag ändå slösar mycket dyrbar tid med fel saker.

Om jag minskar min skärmtid 2h varje dag får jag 730 h tid på ett år över till något vettigare. 730h är ca 30 dygn (ca 45 h vakentid) = 1 månad!

Nu tillbringar jag dock ca 4 h om dagen vid mobilen. Dvs 2-3 månader per år! Tid som jag istället kunde lagt på min familj, min hälsa, mitt hem eller helt enkelt på något som skapar minnen! Jag har aldrig räknat på det förut men nu i skrivande stund så förstår jag hur sjukt det är. Vill egentligen kasta bort mobilen på stört! Tänk vad mycket tid jag skulle kunna ägna åt sånt som faktiskt betyder något! Min familj, vänner och mig själv! Förvisso mår jag ju ganska bra av att chilla med Netflix i mobilen på kvällarna, kolla på alla tänkbara roliga youtubeklipp, nätshoppa och facebooknörda. Men är det kvalitétstid eller slöseri då? Med tanke på att samvetet spökar just nu så är det nog slöseri med tid. Jag ska skärpa mig!

Låt inte ditt liv passera utan att du har njutit av det och tagit tillvara på det ❤️ Gör det som känns rätt och undvik sånt du kan komma att ångra att du slösat tid på 🙂

Ett brustet hjärta kan göra förfärligt ont och de flesta får någon gång uppleva hur det känns när hjärtat krossas! Ibland kan det ske oväntat som en explosion, ibland kan det pinas sönder långsamt. Men hjärtat är fantastiskt och har en otrolig läk-kraft.

Tänk på det när hjärtat gråter, att smärtan du känner inte kommer vara för evigt. En person som får dig att känna så var troligtvis inte värd din tid och din kärlek även om du trodde och hoppades det. Eller så har personen helt enkelt gjort ett misstag som du får lida för.

Hjärtat har som sagt en fantastisk förmåga att återhämta sig – men var rädd om det och ge det bara till personer som förtjänar det ❤️

Det finns något som är ganska vanligt men också väldigt störande. När folk beter sig illa och sedan kommer med ursäkter om att det beror på deras mående. Självklart kan måendet påverka vårt humör eller beteende och vara en förklaring men att man mår dåligt är faktiskt ingen ursäkt till att bete sig hur som helst. Bara för att jag mår skit har jag ju inte rätt att få andra att må sämre också.

Dessutom har vissa en vana att komma på just i stunden de konfronteras med sitt beteende att de plötsligt mår dåligt och förvandlas till ”stackaren” istället.

Du kan lida av pms, ångest, oro, diagnoser, sömnbrist, smärta mm som gör det svårt att hantera dina känslor men på riktigt….det kan göra dig nedstämd, sur, trött eller bitter men du väljer fortfarande dina ord och handlingar! Det är fortfarande du som agerar och inte din kropp, ditt mående eller din hälsa.

Jag kan själv relatera. Speciellt kan jag känna att mitt tålamod tryter och humör dalar om jag är stressad, trött, hungrig, har ont eller mår psykiskt dåligt. Detta kan i sin tur leda till att barnen får en sur och grinig mamma som säger till på skarpen oftare än vanligt. Men inte är jag väl elak för det? Det får ju finnas gränser.

Om jag skulle råka slänga ur mig något elakt eller på annat sätt skada någon så beror det med all sannolikhet på att jag blivit ganska provocerad och tappat fattningen i en konflikt, kanske tappar jag fattningen lättare om jag mår dåligt men det innebär inte att mitt beteende är mer accepterat. Jag kan liksom inte i efterhand komma och kräva att personen ska förstå hur jag mår eller tycka synd om mig för att jag pga av mitt mående betett mig illa.

Jag har råkat ut för detta alltför många gånger i mitt liv. Bland annat levde jag i många år med en alkoholist som skyllde varje fylla eller snedsteg på sitt fysiska och psykiska mående….min ilska/besvikelse slutade ofta med att jag tröstade honom eftersom han inte rådde för hur han mådde. Var tog mina känslor vägen?

Jag har också en dotter som jag kämpat mycket med och som ofta snyftat över sin adhd eller psykiska ohälsa vid de tillfällena det dåliga samvetet borde trätt fram.

Jag förstår verkligen att det inte är lätt att hantera alla känslor och styra allt som sker när man mår dåligt. Men det förmildrar inte känslan man skapar hos motparten.

Om jag vet med mig att det finns risk att måendet gör mig mer lättirriterad, känslig, otrevlig eller helt enkelt okontrollerad så kan man ju hålla låg profil, undvika sociala sammanhang, undvika diskussioner eller åtminstone förvarna om sitt mående/beteende i förväg istället för att använda det som ursäkt i efterhand.

Om du har diarré, lås in dig på toa och håll dig ifrån andra så slipper någon annan halka i din skit! (ibland är mina spontana jämförelser så omoget klockrena) 😅🙈

Ibland kan livet kännas allmänt surt, det händer saker som påverkar dig både psykiskt och fysiskt. Man kan väl säga att det delvis är därför jag inte gjort några inlägg på länge. Energin har inte funnits och tankarna har svävat åt andra håll än till bloggen.

Jag är ju egentligen urkass på självömkan, är expert på att förneka känslan av ångest och har en förmåga att se ljuset i varenda mörka tunnel! Dock påverkas jag på andra sätt. Bland annat har jag konstaterat att när det händer jobbiga saker i mitt liv och oron gnager så drabbas jag oftare av huvudvärk, jag är tröttare, får sämre minne, gör andra prioriteringar i vardagen, tand-pressar ofrivilligt såpass att jag får träningsvärk i käken, hjärtklappning/extraslag ofta, något sämre tålamod, orkar inte ens försöka göra mig snygg på mornarna och jag snusar dubbelt så mycket.

Utan att gå in på vad som hänt på sistone kan jag ju dock berätta ett par saker som jag lagt märke till denna veckan. Jag har insett att jag omedvetet känner en otrolig tacksamhet för allt som faktiskt ÄR bra i mitt liv istället för att fokusera på de jobbiga delarna. Jag försöker påminna mig själv om att det som inte dödar härdar – för så är det ju faktiskt! Jag tänker inte knäckas ner till en svag person bara för att jag sätts på prov gång på gång – jag är en krigarmamma som aldrig kommer ge upp! Jag är stark även de stunder jag tror att jag är svag!

Igår när jag lämnade lilleman på förskolan stannade hans ena pedagog mig och sa ”-du ser piggare ut nu, det syntes för ett par veckor sen att du hade det jobbigt”. Då insåg jag hur viktigt det är att påtala sådant för människor i sin omgivning – för jag blev om inte annat piggare och gladare genast när hon sa det!

Idag stannade jag upp framför spegeln, något jag sällan gör. För en gångs skull granskade jag mig själv från topp till tå utan att få ångest över de där tråkiga amningspåsarna, degklumpen på magen, gäddhänget, mitt rödflammiga fräkniga ansikte osv. Jag log åt mig själv och tänkte för första gången någonsin ”jag ser ju rätt okej ut för att närma mig 40 ändå, jag duger som jag är, älskas som jag är och har en kropp som formats av fantastiska graviditeter, fantastisk mat och tid till familjen istället för gymmet”.

När livet ger dig citroner – tänk på hur gott det är med citronpaj!

Detta med svartsjuka och kontrollbehov är väldigt intressant och jag har tänkt skriva ett inlägg om det. Nu snubblade jag över en så bra text om detta så jag kopierar rakt av här nedan. Men jag kommer såsmåningom skriva ett eget inlägg där jag lyfter mina egna tankar och erfarenheter av svartsjuka och kontrollbehov. Det är ett så vanligt problem men också ett extremt förödande problem i många relationer. Jag har själv levt i en sådan relation och vet att jag påverkades extremt mycket psykiskt. Mentalt förändrades jag sakta men säkert och kontrollen gjorde mig osäker och otrygg. Det är svårt att inte lita på andra men också svårt att inte bli litad på. Acceptera inte att någon anklagar dig eller kontrollerar dig och kontrollera inte någon annan pga din egen osäkerhet.

Kopierad text :

Inget är så härligt som att ha positiva saker att se fram emot. Längtan, önskan, förhoppningar och roliga planer! Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge och även om det säkert stämmer så är inget så olidligt som när man ser fram emot något och tiden samtidigt tycks gå i slowmotion.

Det är underbart att ha förväntningar men tänk på att inte låta förväntningen bli så otroligt stor och stark att du blir besviken. Ibland kan det nästan vara bättre att inte ha allt för höga tankar eller alltför stor längtan inför det man har framför sig. Varför?

Jo för saker blir inte alltid som man tänkt sig eller hoppats och ju högre förväntningar man har desto större risk är det att man blir besviken.

Att ha saker att se fram emot eller längta till ger en otrolig drivkraft och motivation. Allt känns på något vis så mycket lättare om man har en liten morot i sikte.

När saker inte blir som man förväntat sig handlar det i regel just om att man föreställt sig något annat i förväg, kanske gick något galet eller kanske blev det till och med mycket bättre än man trott. Det är ju faktiskt så att man vet aldrig något alls förrän man har facit i hand. Kanske ser du fram emot en jättestor efterlängtad fest och så blir du sjuk. Kanske visar det sig att du räknat ner dagarna till en biofilm som sen visar sig vara kass, kanske gör du en avancerad älgstek på flera timmar för att imponera på de nya vännerna som ska komma på trevlig middag och så har du glömt att de meddelat att de är veganer och stämningen blir allt annat än stämningsfull, kanske ser du fram emot en solig semester med bad, grillkvällar och utflykter men sen visar det sig bli regn just dina tre semesterveckor.

Det bästa är att helt enkelt ta saker som de kommer och hoppas på det bästa, bygg upp en nyfikenhet inför hur det kommer bli men ej tagga sig 100% förväntansfull. Man kan ha höga förhoppningar men får påminna sig själv om att…..det kan faktiskt gå åt pipsvängen!

”det är inte det som hänt du mår dåligt av, det är dina tankar som får dig att må dåligt”.

Det viktiga är alltså inte hur man har det utan hur man tar det!

Låt säga att du har en pissdag, det ena efter det andra får dig att vilja dra täcket över huvudet och avsluta dagen. Det är helt okej och alla dagar kan ju inte vara toppen. Men om flera sådana dagar kommer i följd eller om du plötsligt har svårt att fokusera på saker som kan bryta den negativa dra-täcket-över-huvudet-känslan så kan det helt enkelt bero på att du fokuserar på fel saker!

Det är först när du konstaterar att det är en pissdag som det faktiskt är en pissdag! Å det är först när du bestämmer dig för att betygsätta dagen som okej som dagen också känns okej.

Varför inte skratta åt att du glömde hälla kaffepulver i kaffebryggaren? Varför inte rycka på axlarna åt att du glömde svänga förbi posten som du tänkt? Varför inte blunda för att barnen råkat klippa sönder den ändå utlästa tidningen? Tänk att det var tur att du slog i stortån i tröskeln istället för huvudet i dörrkarmen! När bilen inte startade fick du en härlig promenad. Att det regnar gör inget för efter regn kommer solsken!!

Precis som med oss människor så fungerar känslorna så att det man får uppmärksamhet för vill man ha mer utav! Ger du din känsla negativ uppmärksamhet så gödslar du den och den växer. Ger du din känsla positiv uppmärksamhet vattnar du den och den blir mer positiv.

Att tänka/säga SKITDAG är som att gnugga salt i ett sår för att övertyga sig om att det gör ont! Undvik det!

Känner mig tyngdlös samtidigt som jag slungas hårt fram och tillbaks av livet! Livet som jag stundvis vill skalla hårt trots att jag älskar det så otroligt mycket!Skallar man livet får man dock ondast själv, så därför väljer jag att smeka livet medhårs och låta mig slungas hårt. De oundvikliga hårda stötarna har jag tillräckligt med kraft för att dämpa.Ni vet som när man var liten och bromsade den höga farten på gungan med hjälp av sina kroppsrörelser och tyngdkraften. Utan att bromsa med fötterna, utan att be någon om hjälp, utan att hoppa av! Lite så är det med livet…. man får styra farten med hjälp av sig själv.Du skriker åt någon att ”stanna farten”… men isstället får du mer fart! Man kan inte lita på att andra runtomkring reglerar farten. Men du bromsar med din egna kropp. Ibland blir man lite åksjuk, rädd och trött i armarna, men det gör inget så länge man får känna den där hisnande pirriga känslan i magen ibland. Slappna av och låt livets gunga vagga dig till ro.Min energi och min styrka byggs inifrån. Bränslet är den kärlek och den lycka man får utav sina nära och kära. Man måste fokusera på allt positivt i tillvaron för att ladda sina batterier som ger kraft att dämpa stötarna. Som håller livsgnistan i lågor! Hela tiden fylls man på utav allt det där fina som vinner över det dåliga! Slaggprodukter i form av tårar lämnar stundvis kroppen och ger plats för ännu mer energi. Men gungan är inte farlig så länge du håller i dig….En gnista på vift.
En känsla på språng.
En tanke ur spår.
En gunga ur balans.
Men ett liv fullt av liv …
…laddat med positiv energi!

Dör man utan kärlek? Nej, det kanske man inte gör egentligen…

MEN, på sätt och vis så tror jag faktiskt ändå att kärlek är viktigt för överlevnad och jag tror även att livet blir lite längre av kärlek – därav alla hjärtan (liv) som du samlar i diverse tv-spel och dataspel…alltså kan du nå en högre ålder om du matas utav kärlek. Det gäller också att passera alla ”checkpoints” så du slipper halka tillbaks på ruta ett om kärleken tar slut då och då…!

I varje tv-spel passerar du checkpoints eller kommer till nya nivåer/banor, när en ”fiende” får dig att falla eller när du ramlar ner i en grop och ”dör” så betyder det inte att du måste ”dö” på riktigt. Du trycker helt enkelt på continue, börjar om vid checkpoint, samlar liv och energi i form av hjärtan, mynt och hjälpmedel… du samlar styrka att besegra nästa boss! Å om du har tur… så hamnar du på en bonus-bana där du kan samla ny energi, hjärtan (kärlek) och känna dig trygg utan faror och hinder en stund! Å har du väl hamnat på en bonus-bana så kan du genvägen dit… jag är så otroligt tacksam att jag hittat bonusbanan i mitt liv!! 😉

När det känns som att livet närmar sig ”game-over” hittar jag tillbaks till bonusbanan och skulle jag inte hitta dit kraschar jag en stund och klickar sen på continue. Plötsligt inser jag att jag klarat av otroligt många banor, besegrat många bossar, hittat många bonusbanor, offrat många liv, hittat många hjärtan, snubblat över dolda genvägar, lärt mig många knep, klarat mig ifrån många faror och blivit en mästare på livets spel….next level tills man klarar sista bossen och klarat spelet – skam den som ger upp och tror att spelet är slut efter några game-over!Bli en vinnarskalle!! Spela vidare!

Ibland måste man släppa taget om saker som gör ont, man måste tänka framåt och gå vidare. Det är lätt att man fastnar i gamla känslor.Texten här nedan skrev jag år 2011 efter att jag lämnat min dotters pappa efter ett 11 år långt förhållande och separationen var allt annat än konflikfri och smärtfri….det var svårt att gå vidare eftersom jag inte fick vara ifred men efter ett tag skrev jag denna texten och jag minns den befriande känslan jag hade inombords när jag äntligen kom till insikt med att han inte skulle få fortsätta styra mitt liv.(Text från 2011)”Jag böjer mig ner för att plocka bort den sten som fastnat i skosulan, ljudet från hur den skrapar mot asfalten för varje steg jag går har stört mig längs promenaden ett tag. Stenen tycks ha fastnat ordentligt vilket innebär att jag får sätta mig ner för att inte tappa balansen. Efter en lång stund får jag loss den och av någon anledning lägger jag den i min hand och beundrar den. Jag ser till min förvåning att den lilla stenen
bär formen av ett hjärta… ett kantstött och nu asfalt-slipat hjärta. Dock ett hjärta av sten men något inom mig vet att denna sten varit full av kärlek och glädje en gång i tiden ! Jag känner en viss ångest när jag inser att jag trampat på denna sten en lång tid, undrar hur den såg ut innan den fastnade i min skosula. -Äh, strunt samma.Stenen störde min promenad på livets väg hur vacker den en gång i tiden må varit. Jag borde kanske plockat bort den tidigare,
innan den blev så störande…innan den blev så kantstött. Jag kysser stenen och kastar bort den…långt bort.
Reser mig upp och fortsätter gå…. till ljudet av mjukt gummi mot den varma asfalten. Jag kommer dock alltid minnas stenen, både hur jobbig den var att ha under skon, men även hur vacker den var i min hand! ”

Jag skulle vilja dela med mig av en känsla som är näst intill omöjlig att förklara så jag vill förvarna er om att detta inlägg kommer vara obegripligt och svårtolkat. Du måste inte läsa, du måste inte förstå hur jag menar och känner o du måste inte dumförklara mig för att det låter alldeles konstigt….men jag gör ett försök att sätta ord på vart jag befinner mig mentalt.

Livet består av ett stort vägnät med i princip hur många vägskäl som helst, ibland är det lätt att välja rätt vägar, ibland är det enkelriktat och inga avfarter alls i sikte, ibland kör man vilse utav bara helvete och när man minst anar det dyker det upp trafikhinder och faror längs resans väg! Det enda man vet är att man måste fortsätta köra vad som än händer, du måste tanka bränsle ofta men ändå kör du på reserven hela tiden!

Just nu står jag på en rastplats, det är en befriande känsla men tanken på att jag snart måste köra vidare gör mig stressad. Jag borde vila, njuta av utsikten, ladda batterierna och hitta på något roligt…men istället känner jag hur tröttheten förvandlas till ett illamående och hur ljuden från motorvägen påminner mig om den fortsatta resan. Jag önskar att jag hade en gps, en privatchaufför och en enskild liten grusväg i naturskönt område framför mig… men när jag blickar upp mot vägen ser jag bara asfalt, avgaser och fartblinda medtrafikanter. Jag känner ångest över att snart behöva återta platsen bakom ratten igen.

Lacken är repad och någon har hällt grus i motorn, inredningen är utsliten och trots att årsmodellen inte är så gammal så har mätarställningen blivit ganska hög. Underhållet är bristfälligt och mönsterdjupen börjar bli dåliga vilket gör att jag tappar fästet lätt. Av den energi som frigörs när bränslet förbränns utnyttjas bara ca 1/3 till själva driften, resten kyls bort av kylsystemet och försvinner ut med avgaserna. Det rullar sakta, ändå finns känslan av att det går så otroligt fort. Åksjuk och trafikfarlig beger jag mig åter ut på vägen för att fortsätta resan mot mitt mål. Jag höjer volymen på stereon och försöker få känslan att infinna sig – känslan av att vara ”Queen of the road”. Jag lägger all koncentration på att skydda mina medpassagerare från vägens alla faror, på att hålla mig vaken, köra bensinsnålt och njuta av allt det fina man ser längs vägen. Å när jag kommer fram – då ska jag byta ut min färddator, lämnas in på service och bara njuta av tillvaron. Då blir det ”pimp my ride” bannemig.

Nu var det inte alls såhär jag tänkt förmedla min mentala tillvaro när jag påbörjade detta inlägg, som vanligt skenade fingrarna över tangentbordet som vildhästar och jag hade inte en blekaste aning om vad nästkommande mening skulle innehålla för ord medans jag skrev. Ganska spännande att skriva – eftersom det blir lika nytt för mig som för er att läsa det jag skrivit. Jag vet inte om jag lyckades få fram mitt budskap ändå…kanske blev det mer lätt-tolkat än jag föreställde mig när jag skrev rubriken ”stilla”. Men just nu står jag stilla – motorn är avstängd och jag befinner mig som sagt på en skön rastplast … dock stinker det urin från toaletterna och jag ska snart köra vidare. Du min vän är generatorn – som laddar mitt batteri!

(Inlägg från en av mina gamla bloggar under en jobbig tid 2011)

Det är alltid känsligt med jobbiga samtal. Ibland kan man gå runt med en klump i magen innan man måste ta tag i det där jobbiga samtalet eller så kommer det helt oväntat och överumplar dig.

Om du har något viktigt, känslomässigt, jobbigt eller pinsamt att prata om är det viktigt att du väljer rätt tillfälle, funderar på hur du ska formulera dig och förbereder dig mentalt utan att stressa upp dig och göra det till en ännu större grej än det faktiskt är.

Varför kan ett samtal vara jobbigt? Kanske är det något som kan påverka bilden av dig, göra någon upprörd, påverka relationen mellan dig och personen du pratar med eller så är samtalet avgörande för hur det ska gå med en viss sak. Det kan vara jobbigt att öppna upp sig och prata om sina känslor, det kan vara ett jobbigt besked som behöver förmedlas, det kan vara något som påverkar en relation eller arbetssituation. Men oavsett vad så är det inte det du säger som är jobbigt utan att du inte i förväg vet den andras reaktion på det som sägs, hur du ska tackla reaktionen eller vad samtalet ska resultera i.

Min erfarenhet är att det oftast är jobbigast innan samtalet, när pratet är klart infinner sig i de flesta fall en lättnad och man inser att man målat upp värsta scenariot kring reaktionen och att det faktiskt inte blev så jobbigt som du befarade. Men det kan ju såklart också hända att det blir tvärtom – att du inte insåg att det var ett jobbigt samtal förrän du fick en oväntad stark reaktion.

Försök att förbereda dig på samtalet genom att tänka på hur du ska inleda det och vilket tillfälle du ska välja. Ibland känns det som att det aldrig finns ”rätt” tillfälle men man kan försöka hitta ett så bra som möjligt. Det kan vara skönt att bolla det med någon annan innan för att få lite idéer eller samla mod. Krångla inte till det men försök att vara så konkret som möjligt utan vara okänslig inför den andra personens respons.

Ibland kan det kännas lättare att framföra det man vill ha sagt via skrift istället men det är inte alltid det bästa sättet heller utan beror helt på vad det gäller. Men jösses så många känsliga samtal jag har backat för och istället skrivit ett brev, ett mail, ett sms eller tagit upp saker i en chatt istället. Fördelen med att skriva är att man inte riskerar att formulera sig fel och man slipper konfrontera svaret/reaktionen spontant och plötsligt utan kan läsa igenom och skriva i lugn och ro. Dessutom minskar risken för misstolkningar eller att man får blackout och tappat orden.

Jag har mycket lättare för att skriva om känsliga saker och alla runtomkring mig vet detta…. gud så många brev jag skrivit i mitt liv. Allt från kärleksbrev, känslomässigt jobbiga brev, arga brev, uppsägningsbrev, skriftliga klagomål, förlåtbrev eller brev som på ett eller annat sätt lättat mitt hjärta eller samvete. Känsliga samtal är mer lätträknade för mig och jag undviker dem i den mån jag kan men jag har blivit bättre och bättre med åren på att prata om känsliga saker när det behövs.

Problemet är att jag lätt tappar orden eller blir berörd till tårar om jag ska framföra något känsmässigt jobbigt – oavsett om hjärtat bubblar av kärlek eller kroppen kokar av ilska så reagerar jag med tårar eller sparar på ord jag skulle vilja ge uttryck för. Men det gör egentligen inget….för jag är bara människa och oftast blir samtal nr 2 mindre känsloladdat och man kan beskriva utförligare vad man försökte få sagt den där första gången.

Det viktigaste är att försöka framföra det man känner och tänker utan att vara okänslig för varken sin egna eller den andres reaktion. 💙

Många har hört talas om panikångest och vissa har även fått uppleva det i någon grad. Det kan vara många olika saker som utlöser en ångestattack och det är inte alltid man inser där och då vad som händer.

Att ha ångest eller känna panikkänsla är inte samma sak som att få panikångest. Man kan säga att det är en kraftig kombination av dessa två känslor. Ibland vet man inte riktigt vad som utlöser detta men ofta kan det bero på flera olika faktorer.

Vissa personer har större risk att drabbas av panikångestattacker, t.ex personer med diagnoser som påverkar förmågan att sortera, reglera och hantera sina känslor. Ett exempel är adhd där både de positiva och negativa känslorna oftast blir väldigt starka och pendlande. Där tankarna och känslorna är svåra att placera och man lätt kan tappa greppet om sig själv. Det kan även drabba den som råkat ut för mycket jobbiga saker under kort tid eller man befinner sig i en psykiskt påfrestande period i livet.

Panikångest eller ångestattack är en väldigt stark ångest som kommer plötsligt och ofta utlöses utan någon särskild anledning just den stunden men kan också inträffa när något väldigt jobbigt händer i tillvaron. Den otroligt starka ångesten ger dig panik och du får ofta även fysiska problem denna stund. Det kan vara svårt att andas, du kan få kramper, ont i bröstet, ont i magen, kräkningar, ofrivilliga rörelser och man tror att man blivit galen.

Panikångest kan leda till en ökad rädsla för att få attacker vilket i sin tur kan leda till att du börjar undvika situationer där du tidigare drabbats av panikattacker, eller situationer där du känner att du är rädd för att få en panikattack.

Min dotter har haft några kraftiga panikångestattacker och jag kan utan tvekan säga att det är en obehaglig och skrämmande upplevelse inte bara för henne utan även för den som är i närheten. Hon tappar kontrollen fullkomligt, får svårt att andas, går inte att få kontakt med och vid ett tillfälle kräktes hon skum, krampade och man såg bara ögonvitorna. Riktigt otäckt med dessa kraftiga attacker!!! Hennes attacker har utlösts när hon varit riktigt arg, rädd eller ledsen efter att något hänt.

Själv har jag upplevt några ”lugnare” ångest-attacker som utlösts av långdragen oro/stress. Attackerna har kommit när jag minst anat det under ganska lugna stunder och det som hänt med mig är att jag fått kraftig smärtsam kramp i bröstkorgen, illamående, svårt att andas, svettats och då blivit rädd och samtidigt fått panik över känslan. Jag visste inte första gångerna vad som hände utan trodde jag fick hjärtinfarkt eller liknande ända tills jag googlat, pratat med andra och även pratat med vården.

Efter en stund släpper attacken och känslan försvinner men man blir väldigt trött och utmattad efteråt.

Hur otäck en ångestattack än kan kännas så är det viktigt att man kommer ihåg att det är ofarligt och det går över!

Lider man av ångestattacker ofta kan man behöva medicinering eller hjälp att bearbeta det som utlöser attackerna. Man kan också behöva prata med människor runtomkring sig så de vet vad det är som händer och hur de ska agera om det händer i deras närvaro.

Det viktiga är att personerna runtomkring försöker hålla sig lugna och stöttande/tröstande/förstående. Under en attack är det viktigt att försöka fokusera på att andas och att lugna sig. Ibland kan frisk luft, ett glas vatten, en kram eller en dusch hjälpa.

Oro är en obehaglig känsla som kan ta över tillvaron och tankarna helt. Det kan även skapa ångest, stress, sömnproblem och ta fokus från allt annat i din tillvaro.

Man kan oroa sig för allt från smått till stort och alla oroar sig olika mycket. Det kan vara ekonomin som gnager, oro över hälsa, oro för sina barn eller anhöriga, oro för framtiden, oro inför en resa, oro inför en ny uppgift eller oro över hur man ska hinna med vardagens bestyr.

Att oroa sig är till viss grad fullt normalt och nyttigt. Men oron får inte ta över! Själv är jag orolig för massa olika saker och ibland kan jag känna hur oron påverkar mig i mitt mående eller sätt att agera i olika situationer.

Bland annat är jag orolig över min lilla dotters magproblem, min sons tandhälsa, min stora dotters psykiska ohälsa, livssituation och skolsituation, vår ekonomi, min mans riskfyllda arbete, diskmaskinen som börjat läcka vatten ibland, minsta dotterns kommande skolbyte osv osv. Vissa orosmoln är mörkare än andra men jag försöker vara optimist och tänka att allt ska lösa sig till det bästa och att allt ska gå bra. Man kan inte gå runt och befara det värsta för då ökar oron och man låter orosmolnen ta över hela din annars soliga tillvaro.

Gläds åt allt glatt och tänk positivt! Jag får tro att min dotters magproblem inte är något allvarligt och att det går över, att min sons framtänder ska hålla tills de tappas trots emaljskador, att min man kör lastbilen försiktigt, att diskmaskinen snart byts ut, att ekonomin kunde varit så mycket sämre och att min äldsta dotter snart får stråla av lycka, harmoni och därmed få energi att ta sig igenom skolan och framtiden med storm!

Oro är en gnagande känsla som kan vara svår att sätta ord på, svår att blunda för och svår att leva med men som jag skrivit så många gånger tidigare så gäller det att fokusera på allt positivt man har omkring sig och glädjas åt allt som är bra eller kan/kommer bli bra!

Vissa saker här i livet vill man helt klart skjuta framför sig eller slippa helt och hållet. Det vore ju konstigt om allt jobbigt man behövde göra gjordes som en dans på rosor utan minsta tveksamhet, ångest, oro, motstånd eller ovilja.

Ibland känns det som att man fastnat i klister när det är dags att ta tag i saker som bär emot. Det kan röra sig om tråkiga saker, fysiskt jobbiga saker eller känslomässigt påfrestande grejer. Kanske en tråkig hushållsyssla, ett svettigt byggprojekt eller ett jobbigt samtal. Ibland måste man trots att man inte vill!

Hur ska man hitta motivation, energi och vilja att ta tag i det jobbiga? Hur ska man kunna prioritera tiden när man kan göra roligare saker istället?

Börja med att bestäm dig för att det ska bli utav, bestäm sedan när det ska ske och kom sedan på en belöning som gör dig motiverad. Du kan hitta inspiration genom att titta/höra/läsa om andra som presterat liknande saker. Du kanske kan se till att du har någon som pushar dig eller i bästa fall hjälper dig!? Du kan också föreställa dig den sköna känslan som kommer infinna sig när det äntligen är gjort.

Oavsett om det gäller en motionsrunda, ett känsloladdat samtal, en storstädning av huset, en renovering eller tråkig utgift som snart inte kan vänta längre så blir det inte bättre av att skjuta det framför sig – det kan framkalla både ångest, stress och press att låta tiden gå!

Varför ska/vill/måste jag göra detta!? Vad händer om jag struntar i det? Vad får jag ut av att göra det? När ska jag göra det? Vem kan stötta/pusha/hjälpa mig? Varför vill jag inte? Hur skönt kommer det kännas att få det avklarat? Vad kan jag belöna mig själv med efteråt!?

Besvarar man dessa frågor så kommer troligtvis motivationen per automatik. Tillsammans med motivationen kommet även en gnutta energi och drivkraft på köpet och då bör man passa på!

Ibland måste man bita i det sura äpplet…. Antingen inser man att äpplet var lika surt som man befarade eller så överraskas man och inser att det smakade bättre än man trott.

När man tagit tag i jobbiga saker känns det befriande efteråt. En lättnad och en segerkänsla. Inte sällan inser man att man hade byggt upp det till något jobbigare än det faktiskt visade sig vara!

Här kommer mina omtjatade checklistor in i bilden igen. Skriv ner alla saker du ska göra oavsett svårighets/tråkighet-grad och börja sen bocka av allt eftersom. Försök att inte spara de tuffaste sakerna till sist. Ge dig en guldstjärna i kanten när du bockat av de där surdegarna som tog emot mest. Det ÄR så skönt att se sin lista minska och inse att saker faktiskt blivit gjorda.

Just nu har jag några sådana där jobbiga saker på min lista som jag skjutit framför mig ett tag och istället bockat av andra lättsammare saker. Bland annat har vi i 7 månader lovat tösen att göra om hennes garderob med bättre förvaring, färg och inredning, vi ska bygga en altan/trädäck, vi behöver lämna in ena bilen på service/lagning innan felet växer sig ännu dyrare, vi behöver skura alla fönster och golv, jag ska ändra om barnens försäkringar, vi ska städa/rensa i magasinet och garaget samt ta oss till tippen, vi ska sätta upp staket, vi ska sätta upp tavlor, köpa gardiner till hallen, kontakta sjukgymnast osv osv osv

Vissa saker är viktigare än andra men hur som helst så är det saker som vi skjutit framför oss ett tag nu och troligtvis är inte allt avbockat ens inom ett år. Men listan ligger där – den fylls på löpande men det har också strukits saker från den som vi tagit tag i och det är det man får fokusera på! Vi har även gjort en prioritetsordning och satt som mål att ha minst en punkt i fokus/pågående hela tiden. Vi har därför äntligen bokat tid på bilverkstad, mailat till sjukgymnasten, börjat titta på gardiner och satt in belysning i garderoben och köpt färg. Några bollar är i rullning och det är så skönt….Det viktigaste nu är att dribbla bollarna i mål! Därför är det viktigt att inte rulla igång för många bollar för då är risken stor att det istället bildas ett bollhav där inget rullar alls utan man hamnar där på botten som i något jävla lekland 😅!

Att stryka saker från listan är som att få stoppa en godis i munnen – sååå gött!

Det finns en bok som heter 5 gånger mer kärlek. Jag har inte läst den men jag har ändå en stark tilltro till bokens budskap och den forskning som ligger bakom.

Det handlar om att ge sina barn fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning – för att det ska ge bäst effekt och för att de ska lyssna bättre. Men framförallt också för att de ska må bättre! För mig är det egentligen så himla självklart men ändå fick jag med hundra procent medvetenhet försöka applicera det när jag och äldsta dottern hade fastnat i den negativa spiralen.

Det är så väldigt lätt att man fastnar i tjat-träsket och påpekar allt barnen gör som känns lite jobbigt eller fel. Mitt i allt tjat och i negativt mood glömmer man lätt bort att ge uppmärksamhet för allt positivt barnen gör. Å självklart slår barnen dövörat till om de bara får höra alla fel de gör, vem hade orkat lyssna på sånt?

Jag kan verkligen relatera till mig själv i vuxenlivet både när det kommer till relationer, vänskap, arbetet – man behöver positiv feedback både för självförtroendets och välbefinnandets skull. Det är mycket lättare att ta till sig positiv feedback än negativ givetvis men den där negativa feedbacken som vi alla får ibland blir också mycket lättare att ta till sig om man har bra självförtroende och vet att man är omtyckt ändå. Det är inte bara vuxna som kämpar med att ge och ta emot feedback av negativ och positiv klang – våra barn kämpar ännu mer! Det är när de är små de ska lära sig saker, utvecklas och även börja bygga upp deras självbild och självförtroende. Sååå viktigt att de får hjälp av oss vuxna!

Om min chef klagade på alla fel jag gjorde hela tiden utan att ge positiv feedback när jag gör något bra skulle jag troligtvis inte varken trivas på jobbet eller känna att jag gjorde ett bra jobb. Jag skulle bli osäker och omotiverad – troligtvis skulle jag ta till flykt eller åtminstone sluta lyssna eftersom jag bara skulle se henne som en gnällkärring. Tack och lov är det inte så på mitt arbete. Min chef uppmuntrar, ger positiv feedback, tackar och berömmer minst 10 ggr mer än vad hon påpekar negativa saker. När hon påpekar något som blivit fel, som skulle gjorts annorlunda eller ger negativ feedback är det sååå mycket lättare att inte ta åt sig så hårt. Man blir istället tacksam för att hon lär mig göra rätt, utvecklas, rätta till felen eller ger mig förbättringsidéer!

Om jag skulle gnälla på mina vänner för allt negativt de gör i sina liv utan att uttrycka min tacksamhet, berömma dem eller visa uppskattning så skulle jag troligtvis inte ha några vänner kvar.

Om jag och min man gnällde oftare på varandra än vad vi talar om för varandra att jag vi älskar varandra eller är tacksamma för allt fint/bra vi gör för varandra hade troligtvis vårt förhållande inte varit så bra som det är och vi hade inte lyssnat på varandra, varit lyckliga tillsammans eller velat umgås med varandra.

När min dotter var i sin värsta revolt såg jag plötsligt inte mycket positivt. Det negativa vägde tyvär över och jag hörde mig själv tjata för döva öron hela tiden. Hon kom inte hem på utsatta tider och ibland kom hon inte hem alls. Min irritation växte till max när klockan passerat ”hemdags” och när hon väl kom hem var jag allt annat än glad vilket hon såklart fick höra men inte brydde sig om. Jag var nästan lika arg om hon kom 10 minuter för sent som när hon kom 10 timmar för sent eftersom hon SKULLE PASSA TIDEN!

I hennes rum växte högar med smutstvätt, pant, smink utspritt, blöta handdukar, disk, mögliga dipsåser och tomma chipspåsar. Jag blev arg varje gång jag tittade in i hennes rum.

Hon skolkade i skolan och varje gång jag fick ett pling i mobilen från skolans närvarosystem pumpade adrenalinet igång och jag blev lika besviken oavsett om det var en försening eller en hel lektions frånvaro. Man SKA INTE HA OGILTIG FRÅNVARO.

Om hon kom hem onykter gick jag sönder inombords och förvandlades till en arg monstermamma vilket resulterade i att jag fick fuckyou-fingret.

Inga konsekvenser hade effekt. Utegångsförbud=rymning. Indragen veckopeng = låna pengar av kompisar. Hot om att ta mobilen =hot om att dra hemifrån tillbaks.

Jag blev mindre och mindre lågaffektiv ju mer mitt tålamod tog slut och det resulterade i en lika lågaffektiv dotter. Jag såg plötsligt inte att hon gjorde något positivt alls. När hon väl gjorde bra saker orkade jag inte ens benämna det eftersom jag troligtvis i samma stund var arg /besviken för något annat.

Plötsligt fick jag tips om att tänka FEM GÅNGER MER KÄRLEK.

Jag fick anstränga mig för att både välja bort vissa konflikter, bita ihop ibland när jag visste att min uttryckta ilska inte skulle resultera i annat än ilska tillbaks och jag fokuserade hårt på att hitta saker att ge positiv feedback för.

Om hon kom hem 20 minuter för sent istället för 2 timmar som dagen innan så berömde jag henne i dörren och sa ÅH VAD BRA ATT DU INTE KOM LIKA SENT SOM IGÅR!

Om rummet såg ut som en krigszon men lite tvätt flyttats till tvättkorgen berömde jag henne för att hon burit undan tvätten istället för att gnälla på resten.

Om hon kom för sent till 3 av 5 lektioner berömde jag henne för att hon kom i tid till 2!

Om hon tilltalade mig trevligt 10 minuter efter 10 timmar med otrevlig attityd påpekade jag noga hur mycket jag uppskattade hennes mysiga sida.

Jag började skicka gulliga sms medan allt var lugnt istället för att bara skriva arga sms när jag undrade var hon höll hus, varför hon var sen osv. Jag började få hjärtan tillbaks.

Jag påpekade när hon klätt sig snyggt, sminkat sig fint, berättade att hon var vacker, att hon var en fantastisk storasyster, påpekade när hon luktade gott, att jag blev glad när hon uppskattade maten jag lagat (för en gångs skull), berömde henne när hon kom hem nykter, påpekade bara när hon hängt upp jackan och inte när den låg slängd på golvet, talade om att jag älskade henne även de stunder jag kokade av ilska. Uttryckte att jag blev orolig istället för att jag blev arg osv.

Plötsligt började hon komma i tid oftare, svara i telefon när jag ringde, hänga upp jackan, gå på fler lektioner, äta bättre, städa bättre och fick en bättre attityd. Hon blev så stolt när hon fick beröm och det var ju helt enkelt uppmärksamhet hon krävde och det var lättare för henne att få negativ uppmärksamhet än positiv så det klart hon valde det. Det man får uppmärksamhet för vill man göra mer utav! Det var också lättare för mig att ge negativ feedback eftersom jag fick ”leta” efter de positiva sakerna i allt kaos. Vissa saker vill man dessutom kunna ta förgivet och nämner därför inte alls.

Detta är JÄTTEVIKTIGT att tänka på . Slösa med kärlek och positiv feedback….Det har en bra effekt och det blir dessutom lättare att både ge negativ feedback och få respons för den om man fyllt på pluskontot rejält först.

❤️

Många människor har ett behov av att lägga sig i vad andra gör, ha åsikter om hur andra sköter saker, ta åt sig när någon uttrycker sina åsikter, försöka lösa andras konflikter m.m.Jag säger inte att det är fel. Självklart har även jag åsikter om andras beteenden, jag vill försöka påverka, jag vill hjälpa andra att lösa konflikter. Ibland håller jag mina åsikter för mig själv, ibland uttrycker jag dem inför andra och ibland tar jag upp det med personen i fråga.En sak som är viktig men som många dock tycks missa är att man glömmer bort sig själv. Det är så lätt att se andras fel och brister medan man förnekar eller blundar för sina egna. Alla är vi olika och alla gör vi fel ibland. Det är dock skillnad på att göra fel och att vara fel.Man måste acceptera att alla är olika. Det vore ganska tråkigt om alla fungerade, tyckte, gjorde och tänkte exakt likadant i alla situationer. Det kan kännas frustrerande eller rentav provocerande att höra hur andra resonerar eller korkade saker som andra gör men troligtvis hjälper det inte att du lägger dig i utan det kan snarare vara så att du ödslar din energi i onödan eller hamnar i konflikt.Att ha civilkurage o kunna säga ifrån när man ser något dumt är något helt annat så länge man inte utsätter sig själv eller andra för fara, det är viktigt att våga ingripa och kan rädda upp situationer men det betyder inte att man ska gå in i en roll som varken ordningsvakt, polis, psykolog eller detektiv – det finns folk som jobbar professionellt med sånt.Samhället förändras och mycket skit sker framför ögonen på allmänheten men det viktigaste är att vi sköter oss själva, lär våra barn vad som är rätt och fel samt sprider lite kärlek och klokhet omkring oss i hopp om att det sprids som en löpeld

Finns det något mer tröttsamt än att vara trött?

När orken inte räcker till, latheten slår till och ögonlocken blir tunga. Kroppen känns seg och din hjärna består av gröt. Då blir man lätt negativ och tråkig.

Det är ju fullt naturligt att bli trött och man behöver inte ha dåligt samvete för att man är så trött att man förvandlas till den tråkigaste personen i världen. Man behöver heller inte skämmas för allt det där man inte orkar göra. Om din kropp säger åt dig att vila så ska du vila!

Men, din kropp kanske egentligen säger att den är trött på att vara trött!? Om du lider av ständig trötthet och gjort allt du kan för att få mer energi så behöver du kolla upp vad som orsakar din trötthet. Ibland kan man inte hitta svaret helt själv. Du kanske behöver kolla upp så du inte lider av någon infektion, sjukdom, vitaminbrist eller sömnproblem.

Vad kan man göra själv?

1.Se till att sov ordentligt. Tro det eller ej men sömnbrist kan göra dig trött 😅

2. Ät ordentligt, näringsrikt och regelbundet. Sömn och mat är kroppens bränsle.

3. Hitta rutiner i vardagen. Tvinga dig själv upp ur soffan om tröttheten beror på lathet eller bristande motivation.

4. Vitaminbrist? Ibland behöver man tillsätta lite extra vitaminer och mineraler utöver maten för att kroppen kräver det.

5.Rör på dig. Att göra av med energi genom fysisk aktivitet behöver inte betyda att du blir tröttare utan kan istället få igång dig och ge dig ny ork. Sätt fart på blodflödet och öka pulsen!

6.Tänk positivt och gör energigivande saker.

7. Undvik energitjuvar!

8. Fundera på varför du blev trött, vad som känns jobbigt, vad som tar din energi och hur det började.

Att gå runt med en konstant trötthet påverkar dig både psykiskt och fysiskt. Det är tufft att känna att man inte orkar! Men faktiskt kan man lura dig själv lite här genom att intala sig själv att man är piggare, göra saker som man inte tror man orkar, försöka se pigg ut. För min egen del kan jag utan tvekan säga att jag får energi och känner mig piggare om jag fixar iordning mig lite med snygga kläder, smink och hudvård. Mjukisbyxor, svettlukt och osminkat okammat huvud får mig att känna mig ännu tröttare. Självklart är detta individuellt men jag tror de flesta kan hålla med mig om att man känner sig fräshare/piggare om man ser fräschare ut.

Så länge man inte känner att tröttheten går ut över arbete, familj, välmående eller beror på sjukdom/utmattning så får man tolka tröttheten som ett bevis om att man behöver vila, varva ner, släppa efter lite och samla nya krafter genom att ta det lugnt. Ofta kommer energin tillbaks av sig själv när kroppen fått sin dos av allt den behöver. Tröttheten kan dock vara ett varningstecken på att du börjar bli utbränd, sjuk eller stressar för mycket. Lyssna på din kropp – vill den vila så behöver den oftast vila! Låt dock inte viloläge bli en livsstil eller långdragen period för då kanske du behöver hjälp att komma igång igen.

Själv är jag ofta trött men superdålig på att sova tillräckligt, äta bra eller varva ner. Jag är nog snarare lat än sjuk eller utmattad men har börjat lyssna på min lathet/trötthet och hittat en balans där jag tillåter mig att vara slö vissa stunder/dagar utan att bli stressad av det. Mobilen är min avkoppling och den används flitigt.

Jag kan ofta läsa/höra att människor dömer föräldrarna så fort ett barn eller en tonåring betett sig illa, gjort bus eller dumheter. ”Vart är föräldrarna?” ”Föräldrarna har misslyckats med sin uppfostran” ”Stackars barn som måste ha föräldrar som inte bryr sig” ”Varför stoppar inte föräldrarna det där beteendet” ”Ett barn utan kärlek och uppfostran”. Jag läste ett liknande inlägg häromdagen där man efterlyste två ungdomar som hoppat på en bil och i kommentarsfälten kunde men läsa att det är föräldrarnas fel då de inte uppfostrat sina barn. Jag blir så provocerad eftersom jag själv i så fall varit en värdelös förälder. Jag går till försvarsattack för trots att det finns föräldrar som brister i sin föräldraroll så vill jag tro att de flesta gör allt de kan för att barnen ska sköta sig.

Jag lovar och svär att jag gjort allt som står i min makt för att uppfostra mina barn med rätt värderingar, regler, konsekvenser, kärlek, vett och etikett. Dock spårade min äldsta tös ur på fel bana i början på tonårslivet ändå. Jag gjorde verkligen allt jag förmådde för att hindra det, jag höll på att gå sönder inombords av ilska, besvikelse, oro, maktlöshet och kunde inte tro att det var MIN dotter som betedde sig på detta vis. Jag sökte hjälp för att komma tillrätta och tyvär hjälpte det inte att släkt, skola, soc, polis, bup osv pratade med henne och försökte hjälpa oss. Pga av olika omständigheter mådde hon dåligt psykiskt och hur gärna man ville trolla så hon mådde bra så gick det inte, hennes beteende var hennes sätt att ge utlopp för sina känslor och sitt mående. Till slut placerades hon på institution 10 månader, där fick hon sin utredning och diagnos adhd, hon fick arbeta med sig själv jättemycket och jag fick ladda upp mamma-batterierna. När hon kom hem var vi tillbaks på rätt bana, hon blev en helt ny tjej med medicinering och hon hade lärt sig en läxa men framförallt så fick vi hjälp att bryta mönster tack och lov. Jag vägrar känna mig som en värdelös och misslyckad förälder trots att jag har svårt (speciellt när man läser hur folk dömer föräldrarna) att inte känna att jag kanske borde gjort annorlunda. Jag har vänt ut och in på mig själv och insett att jag faktiskt gjorde allt jag borde och kunde både när hon var liten och när det brakade åt fel håll. Men min älskade unge var en såndär som gjorde allt annat än vad vuxna sa att hon skulle, hon utmanade varenda litet öde och inga konsekvenser hade effekt. Det är ledsamt och som förälder känner man sig ofta otillräcklig när man ser det bästa man har glida in på fel bana i livet med ett beteende som man bara trodde att andras OUPPFOSTRADE ungar hade. Med facit i hand så finns det mycket annat än uppfostran som spelar in.

Personer som mår psykiskt dåligt kan ibland uttrycka det genom att göra uppror, få uppmärksamhet eller söka spänning i tillvaron på de mest otänkbara sätt. Man kan se det som ett slags självskadebeteende att man utsätter sig för faror. Personer med diagnoser kan även sakna konsekvenstänkande, impulskontroll och empati. En tonåsrevolt eller trotsperiod kan också innebära så otroligt mycket olika saker. Jag var själv inte guds bästa barn som tonåring, jag gjorde ofattbart korkade saker och jag kan absolut inte skylla på mina föräldrars uppfostran. Jag var helt enkelt bara ung och dum men det gick bra för mig ändå i slutändan och jag har mina föräldrar att tacka för det trots att jag hann göra en del dumheter. Det får man leva med på samvetet men det är inte någon annans fel.

Jag försvarar absolut inte unga människors beteende men man kan inte alltid skylla på föräldrarna faktiskt. Det är viktigt! Jag hoppas också att föräldrarna faktiskt är den typen som bryr sig och som förmodligen är tacksamma att få reda på saker som händer och kan få stopp på barnens beteende. I vårt fall var räddningen att socialtjänsten gick in med en åtgärd/konsekvens och idag är både hon och jag tacksamma för det även om det var jobbigt just då. Vågar inte ens tänka på hur det slutat om inte soc tagit min oro på allvar. Jag kan inte försvara när människor förutsätter att föräldrarna brister i sin förmåga att uppfostra sina barn. Vissa barn går inte att uppfostra rätt utan att sånthär ändå händer! De som ej har egna barn med diagnoser eller destruktivt beteende kan dock inte förstå det eller sätta sig in i hur maktlös, orolig och värdelös en förälder kan känna sig när barnen gör dumma saker och man undrar hur i hela friden man kunde gjort annorlunda i sin uppfostran.

❤️

Vi säger inte till ett barn som är blint att det ska se dig för, vi säger inte till ett hörselskadat barn att det ska höra upp.

Men barn med ADHD får ofta höra att de både ska skärpa sig, bete sig, lugna ner sig, tänka sig för – just sånt som de på grund utav sitt funktionshinder har svårt för.

Man blir bara så otroligt arg å ledsen att vissa inte fattar. Tillsammans kan vi hjälpas åt att med förståelse kärlek och rätt bemötande vägleda både barn och föräldrar i deras jobbiga stunder!

 

Detta gäller såklart även vuxna som beter sig illa, missköter sig eller lever på sätt som påverkar andra negativt. Ibland får man tänka utanför den där norm-boxen och ha viss förståelse för att alla inte har förmågan att uttrycka sig, hantera sina känslor, kontrollera sina impulser, visa empati, förstå rätt och fel, stå emot frestelser eller helt enkelt leva som dig eller mig. Om man istället har en gnutta förståelse och empati själv så är det lättare att inte påverkas genom ilska och det blir också lättare att bemöta personerna eller händelserna. Även dessa människor behöver kärlek, stöd, förståelse, vägledning och bra bemötande.

Kärlek är en av livets viktigaste byggstenar. Det spelar dock ingen roll hur många du älskar, hur många du älskas av, vilka du älskar och varför du älskar. Det viktigaste är att du vet hur det känns när man ger och får kärlek. Alla har minst en viktig person i sitt liv och det är dig själv! Får du ingen kärlek från andra så behöver du ge dig själv desto mer – och den kärleken man får av sig själv är viktigare än all annan kärlek. Du står alltid dig själv närmast! Du är viktigaste personen i ditt liv.
Att känna kärlek behöver inte handla om förälskelse utan man kan älska sin familj, sina vänner, sina husdjur, sin gamla granne eller en annan viktig människa i sitt liv – eller rentav älska livet som det är i sin helhet!
Vad är kärlek?
Vi vill gärna tänka oss kärlek som något spontant och oförklarligt där starka känslor pumpas ut ur hjärtat till alla celler i kroppen. Men det är faktiskt hjärnan som spelar huvudrollen. På bara några få sekunder sker ett flertal komplexa kemiska reaktioner som avgör hur vi reagerar på en annan person. I grunden är kärlek en reaktion på en annan individ, bestående av kemiska reaktioner där hjärnan skickar ut signaler som ger kraftiga känslor av njutning. För de flesta av oss är kärlek framför allt en oerhört stark känsla och forskare fastslår numera att förälskelsen kan liknas vid en drog och att vi absolut kan se likheter mellan förälskelse och ett drogberoende vid analys av hjärnan.
Hur känns kärlek? Det kan kännas på många olika sätt. I början av en relation kan det kännas som att hela tillvaron gungar, magen pirrar och lyckorusen avlöser varandra. Det ger energi! När man älskar någon hårt och innerligt finns ofta också en oro eller rädsla att förlora den man älskar – du kan känna dig överbeskyddande och detta kan i vissa fall leda även till svartsjuka och kontrollbehov vilket plötsligt inte längre är en magpirrande känsla utan snarare något man måste arbeta med för att inte förstöra relationen. Kärlek kan även göra ont om den inte besvaras eller uppskattas. Kärlek är helt enkelt inte en känsla utan snarare hundra känslor och kan variera i styrka från person till person och från dag till dag!
Vad gör kärlek för skillnad i ditt mående? Att älska och att älskas är viktigt för människors välbefinnande och det är just därför det är en viktig byggsten i livet. Alla behöver få uppleva kärlek! Dock kan man aldrig kräva att bli älskad eller styra sina egna känslor. Man kan dock arbeta med sig själv för att bli en älskvärd person genom att behandla andra som man själv vill bli behandlad, lägga bitterheten under mattan och försöka utstråla glädje, snällhet, energi och ha ett öppet sinne. En människa som går runt i sin egen bubbla, är bitter eller otrevlig, utstrålar negativ energi och har ett avvisande bemötande är svårare att älska. Att älska någon som pissar på dig kan göra ont och det är just därför allra allra viktigast att du älskar dig själv såpass mycket att du inte utsätter dig för sådan smärta. Sätt dig själv i främsta rummet och ödsla inte all din kärlek på personer som inte ger dig något tillbaka!
Kan alla känna kärlek? Ja alla kan känna kärlek och förhoppningsvis får alla också göra det. Det finns människor som av olika anledningar lever i ensamhet utan viktiga personer i sitt liv, människor som är olyckliga utan personer i sin närhet att älska eller älskas av. Det finns barn som växer upp i hem utan kärlek, vuxna som förlorar de viktiga personerna som älskat dem eller människor som inte vågar känna efter, visa eller ta emot kärlek. Men alla kan! Och alla borde! Ett liv utan kärlek är som ett hus utan bärande balkar – det blir svårare att känna sig trygg och är större risk att man rasar ihop i en hög! Man förlorar alltid människor i livet som man älskat men det viktigaste är att man försöker älska sig själv så länge man lever för du är den viktigaste personen i ditt liv!

Jodå visst vill man vara snygg, felfri och ha den där drömkroppen. Jag är dock alldeles för bekväm för att ens försöka skaffa den men det innebär inte att jag tänker gå runt och må dåligt över hur jag ser ut, det innebär att jag får acceptera att jag ser ut som jag gör och vara tacksam för det.

Jag hör hur folk klagar över sina grå hår eller dallriga kroppsdelar, har komplex som de lider av och sparar pengar för att fuska till sig de där brösten eller läpparna de drömmer om. Men jag tror inte man blir lyckligare för det.

Kunde jag trolla skulle jag absolut kunna tänka mig att trolla bort ca 10 kg från min mage och placera ett par av dessa kilon i bröst eller handleder. Jag hade troligtvis trollat upp brösten ca 10 cm och simsalabimat mig till en babylen hy. Men nu kan jag inte trolla.

Jag väger ca 10-15 kg mer än jag helst skulle göra. Men jag har fött 3 barn, ätit mycket gott, levt ett soft liv utan träning och är glad att jag inte väger det dubbla.

Jag började få gråa hår när jag var runt 25. Men jag ser mina gråa hår som tecken på klokhet, erfarenhet och mognad. Jag längtar faktiskt tills hela utväxten är grå, då ska jag låta det växa ut. Nu färgar jag ibland eftersom det bara är ca 5% av alla hårstrån som är grå.

Jag har fått längre och osnyggare bröst. Det är bevis på att jag ammat mina barn. De påminner mig om alla mysiga amningsstunder och med en bra bh ser de ändå hyfsade ut om det nu spelar roll.

Jag har alltid ogillat min ögonform pga mobbning, mina fräknar/pigmentfläckar, min tråkiga hy och mitt ostyriga hår. Men jag gör det bästa av det och helt ärligt så kan jag inte gå runt och må dåligt över hur jag är skapt. Min man älskar mig både för den jag är på insidan och utsidan. Vad andra tycker är helt oviktigt. Dessutom fick jag nyligen en boost av min tonårsdotter som ville ta en selfie tillsammans med mig och lägga ut på sociala medier och så uttryckte hon ”andra mammor blir fulare med åren men du blir bara snyggare mamma” – å så bad hon INTE om pengar eller något efteråt! Sånt kan man leva på!

Jag önskar ibland att jag hade lite andra proportioner på min kropp men eftersom jag själv väljer att inte träna och eftersom kroppen funkar ungefär som den bör så är jag tacksam. Det kunde varit värre.

Mina bristningar och ärr är kvitto på att jag är en tigermamma!

Man ska vara stolt över den man är!

Vaknade upp trött som tusan. Efter två kvällar i rad med migrän vaknade jag upp med fortsatt huvudvärk och kände rent spontant att sängen lockade med mer sömn. Masade mig upp och kände genast en lättnad över att huvudvärken åtminstone var lindrigare när jag vaknade än när jag gick till sängs igår. Med siktet inställt på jobb och med två morgontrötta motsträviga barn gav vi oss ut i spöregnet. Jag var genast en gnutta lycklig över att det var regn och inte snö – jag slapp ju skrapa rutorna!På fritids fick dottern ett separations-ångest-bryt och grät när jag lämnade. Det känns aldrig bra i mammahjärtat att lämna barnen om de är ledsna men jag stannade kvar runt hörnet tills jag såg henne traska iväg till frukosten hand i hand med fröken och utan tårar. Morgon-stressen fick pausa två minuter och genast kändes det bättre inombords när jag åkte till jobbet och väl där insåg att huvudvärken blivit värre. Skönt att jag hann hit innan det blev värre så jag inte sjukskrev mig.Startade upp med mina arbetsuppgifter, småpratade med kollegorna och tog två Alvedon – nu kunde ju dagen bara bli bättre! Skönt!Huvudvärken försvann sakta under dagen och jag kände att jag besegrat den genom att inte stanna hemma!Jag tog för en gångs skull på mig mina glasögon märkte genast att jag såg mycket tydligare med glasögonen och insåg att jag borde använda dem oftare. Kollade mig i spegeln och såg för första gången tydliga rynkor. Haha….tänk vilka upptäckter man kan göra med hjälp av glasögon! Kände genast att det var tur att jag skaffat dem och nu ska bli bättre på att använda dem. Jag som länge funderat på om jag verkligen behövt dem. Har också grunnat några gånger på hur man kommer se ut när man blir gammal och rynkig. Äntligen fick jag se en liten bild av var mina rynkor kommer hamna! Jag kommer aldrig sluta samla vuxenpoäng och trots att de kommer glesare och blir tråkigare så fick jag idag rynk-poäng. Poäng är ju bra 🤣När jag skulle hämta dottern hos hennes lek-kamrat kom hennes andra bryt-ihop-attack. Nu var det separations-ångest åt andra hållet. Hon ville minsann INTE åka hem. Jag var världens dummaste mamma och trots att hämtningen tog en halvtimme lyckades vi till slut ta oss ut i bilen. Där tappade jag tålamodet och röt ifrån. Lillebror säger då lite sött och försiktigt ”mamma jag blir lite nervös när du blir arg på henne”. Mitt samvete fick sig genast en törn och jag insåg att mina barn behövde en pedagogisk mamma. Jag förklarade varför jag blivit arg och tillsammans försökte vi sätta ord på varför tösen blivit så vrång. Det visade sig att hon blivit lovad en macka med Nutella på men hann inte på grund av att jag kom. Nutella på smörgås är inget hon får hemma och jag kan förstå att känslorna svallade över när hon äntligen skulle få äta det men jag kom och förstörde😅 Vi började prata om tänder, tandtroll, olika pålägg och annat – plötsligt var stämningen på topp igen.Hemma blev det pannbiff och extra många pussar och kramar.Nu sover barnen och jag borde städa, ta hand om disken, vika tvätt och förbereda morgondagens middag eftersom vi får gäster direkt efter jobbet. Men jag sitter så gött här i fåtöljen – gästerna får ta det som det är här och middagen kan jag förbereda imorgonbitti. Kvälls-stress är tråkigare än blogg och mobilspel. Ingen har dött av att besöka ett hem med tvättberg eller grusigt hallgolv. Har jag tur kanske jag hinner ta disken innan jobbet eller överlåta det till maken när han sovit klart efter sitt nattjobb.Just nu känner jag att det varit en bra dag. Det blir säkert en ännu bättre dag imorgon och sen är det långhelg för oss. Tjihoooo!

Det enda vi vet säkert om vår framtid är att den en dag kommer ta slut. Det är för många en skrämmande tanke och kan göra oss både oroliga, rädda eller stressade. Det är fullt naturligt att känna så men det får inte gå så långt att det påverkar våra liv eller skapar ångest.

Om du är frisk och inte skruttgammal så får man förutsätta att man har långt kvar att leva och det bästa man kan göra är att leva här och nu samt vara glad för varje dag man får leva och uppleva. Dödsfall kan komma plötsligt genom olyckor m.m och det är därför så viktigt att vi är rädda om oss och inte tar onödiga risker.

Att leva innebär helt enkelt att man också kan dö, så njut av livet så länge du kan. Att ödsla bort tiden med att oroa sig inför döden är ju inte så roligt precis. Släpp tankarna och fokusera på det som gör varje dag till en bra sådan. Vi får helt enkelt bara hålla tummarna för att vi får behålla oss själva och våra nära och kära så länge som möjligt.

Om man känner att döden är ett ämne som är väldigt svårt att prata om kan man få hjälp att prata om det så att det inte blir lika jobbigt.

Att förlora någon som man känner eller till och med älskar är fruktansvärt jobbigt. Det är bland det värsta man kan uppleva och det kan ta väldigt lång tid innan man hittar sin egen livsglädje igen. Det är just därför man ska samla många härliga minnen tillsammans med dem man har omkring sig för förr eller senare kommer dessa minnen behövas för någon i en sorg-process. Det är då det är för sent att tala om att man älskar, säga förlåt och att uppleva roliga saker tillsammans. Så passa på medan ni lever ❤️

Ingen vet vad som händer efter döden men det kan hjälpa en att ha en fantasi/tro på att det som kommer sen inte är ett bäcksvart mörker. Jag tror att man lever kvar med sina nära trots att de inte kan se en. Kärleken och minnena finns kvar för alltid.

Njut av varje sekund av livet. Om du eller någon i din närhet närmar sig slutet pga ålder eller sjukdom så är tiden ännu mer värdefull. Våga skratta, prata, kramas och försök få fina stunder innan det är för sent.

Jag kommer skriva ett eget inlägg om sorg senare. ❤️❤️

Att vara sjuk eller ha ont är självklart påfrestande oavsett vilka symptom du har. Att gå runt med smärta är extremt energikrävande och det är svårt att kunna fokusera på annat eller klara av allt pga sina krämpor.

Om man har symptom som man inte fått diagnos på eller en diagnos som man inte vet hur man ska bota kan det skapa otroligt mycket oro som i sin tur påverkar dig väldigt mycket psykiskt. Även mediciner av olika slag kan ge biverkningar som gör att du inte är just den där pigga, glada, harmoniska, strukturerade person som du annars brukar vara eller vill vara.

Det viktigaste är ju såklart att fokusera på sin hälsa, försöka bli frisk och smärtfri och att inte gräva ner sig alltför mycket i sitt mående. Att gå till doktorn, lyssna på doktorn och sen ta till sig de råd man får brukar vara en bra början.

Det är också oerhört viktigt att tänka på sin sömn, sin kost, träning, glädje, kärlek och att stanna vid varje tänkbar laddningsstation där det erbjuds gratis bränsle i form av positiv energi.

Hur ska man orka vara glad när man ständigt påminns om sin eländiga kropps problem då? Till att börja med så måste du acceptera situationen. Du måste våga tro på att det snart blir bättre och du måste försöka att fokusera på annat för att inte må ännu sämre. Det är lätt för mig att säga som aldrig haft långdragna smärtor eller haft allvarliga sjukdomar och som dessutom är obotlig optimist.

Men jag vägrar tycka synd om mig själv. Jag har skrattat under extremt smärtsamma förlossningar, jag har åkt till jobbet en halvtimme efter njurstensanfall som jag trodde jag skulle dö av (väntade bara på att ambulansen skulle åka så de ej hade hindrat mig), när jag fick min första panikångest åkte jag med hem till svärmor och firade henne för att tvinga bort tankarna en stund, jag har tagit hand om mina barn under åtskilliga extrema migränanfall utan att ringa efter barnvakt, jag har kört mig själv till akuten trots att jag varken behövde eller borde kört själv, jag skrattade (mellan tårarna) åt min klantighet när jag bröt en tå, jag har inte oroat ihjäl mig för det symptom jag haft i 15 år som enligt mr google är cancer, jag hade nyss mitt första ryggskott och klarade av att spela sällskapsspel och ha trevligt trots att jag pinades, en timme efter mitt missfall förberedde jag dotterns 1-års-kalas trots att tårarna sprutade och magen krampade, gästerna undrade varför jag inte ställde in kalaset men dottern (läs jag) behövde ett trevligt kalas den dagen.

Det GÅR att få smärtan/sjukdomen lite mindre jobbig om man försöker fokusera på annat. Det krävs träning men det viktigaste är att försöka. Den bästa medicinen har du inom dig och i din omgivning…det gäller bara att våga ta den!

Stress är ju någonting som i dagens samhälle är otroligt vanligt. Mer eller mindre varenda kotte är stressade ibland och många är stressade i princip hela tiden.

Stress är en naturlig reaktion i kroppen och ska egentligen hjälpa dig när du har bråttom, är i fara eller känner dig osäker. Att stressa för ofta eller i onödan kan dock bli skadligt på sikt.

När du är stressad fungerar inte hjärnan på samma sätt som annars. Du kanske tar ogenomtänkta beslut, gör impulsiva handlingar eller glömmer mer saker just för att hjärnan delvis är avstängd men också går på högvarv.

Oftast uppstår stress när vi känner att vi har mer att hinna med än vad tiden räcker till eller när det ställs högre krav än vi tror att vi ska klara av. Ett pressat tidsschema är inte alltid lätt att påverka men i många fall kan du prioritera om eller ändra dina planer så att stressen minskar. Du måste bli medveten om din stress och lära dig hantera den och minska den.

Ibland upplever vi som sagt stress när vi eller andra har höga förväntningar på oss eller när vi inte vet hur vi ska hantera något. Vi kan också bli stressade inför framtiden istället för att fokusera på det man lever i här och nu.

Stress kan göra dig effektivare och snabbare men det kan också göra dig tankspridd, långsam, ge ångest, sömnsvårigheter, göra dig irriterad och ge fysiska problem såsom huvudvärk, hjärtklappning, magont och försämra ditt immunförsvar.

Vissa personer blir stressade ofta medan andra är mer stresståliga. Det är också väldigt individuellt hur man upplever och hanterar stress.

Ofta är man så upptagen med att stressa att man inte ens tänker på att man är stressad. Ibland kan man få höra ifrån andra att man behöver varva ner, stressa mindre, att man upplevas som stressad. Andra gånger känner du stressen inombords trots att det inte märks på ytan.

Släpp alla måsten du kan. Tänk dock på att det kan öka stressen att skjuta alltför mycket framför sig. Be om hjälp, kolla om någon i din närhet kan avlasta dig, se över vad som gör dig stressad och se om du kan göra upp en plan eller stryka något från stresslistan. Stanna upp, andas, hitta ett lugn inombords och gör sedan en liten prioriteringslista över vad som är viktigast och mest brådskande. Bocka sedan av en sak i taget på listan.

Oroa dig inte för framtiden. Du gör ditt bästa här och nu och lär dig säga nej till nya uppdrag, ställ mer krav på din omgivning och minska kraven på dig själv.

Om du inte lär dig att minska och hantera din stress finns risk att du springer rakt in i den berömda väggen och blir utbränd.

Listor. Mitt bästa tips när det blir mycket saker som ska göras hemma eller på jobbet är att skriva små checklistor. Dels är det skönt att inte behöva ha allt i huvudet och dessutom är det skönt att se saker bockas av.

Exempel Städlista: Gör en lista över alla moment som behöver göras i det där uteblivna städet hemma som du skjutit upp i veckor. Det är lättare att inte stressa upp dig om man skriver ner delmoment istället för ”storstäda hela huset”. Det är också lättare att få en knuff i var du ska börja.

Inköpslistor, veckomatsedel, arbetsuppgifterna som hopar sig, alla inbokade möten/tider, alla samtal som behöver ringas, alla skåp och lådor som behöver rensas/sorteras, allt som behöver göras i trädgården, allt som behöver införskaffas.

Det låter tokigt. Men jag tycker det är så befriande och avstressande att skriva listor för då slipper jag glömma saker, jag slipper ha allt i huvudet, jag älskar känslan av att få stryka/bocka av saker och får då perspektiv och ser att jag faktiskt fått en hel del gjort istället för att tänka på allt man inte har gjort än.

Ta dig tid att vila, försök få tillräckligt med nattsömn, koppla av med lite härlig musik eller ett avslappnande bad, prata med någon som gör dig lugn och tänk på att det inte är ditt fel att dygnet bara har 24 h.

Du har en dålig dag och släpar fötterna genom entrén medan du tyst för dig själv tänker att det kommer bli en jobbig dag på jobbet. Hela ditt ansiktsuttryck och ditt sätt att vara skvallrar om hur du mår. De som känner dig förstår eller kanske rentav vet att du har det jobbigt just nu med ditt mående, dina känslor eller vad det nu må vara. Andra kan kanske uppleva dig som sur, tråkig eller kanske rentav skrämmande eftersom de inte vet hur de ska förhålla sig till dig. Din negativa energi sipprar ut mellan tårna och sprider sig som en löpeld mellan kollegorna. De flesta har förmåga att vifta bort det medan andra smittas.

Det tisslas, tasslas och spekuleras kring ditt mående utan att du vet om det och snart tror sig alla veta vad som tynger din dag.

Ska man låtsas vara glad? Nej – givetvis kan man inte helt låtsas som att det regnar men faktum är att både du och din omgivning mår bättre av att stämningen försöker lättas upp.

Anledningen till de där tunga släpande stegen kommer inte gå upp i rök för att du lyfter på fötterna, fokuserar på annat och ler en aning men det kommer kännas lättare.

-Tjolahopp, här kommer jag och mår skit. Hur mår ni? Idag får ni i uppgift att få mig på bättre tankar. Själv ska jag försöka göra denna dagen till en bra dag. Jag väljer att känna mig förväntansfull. Jösses vad skönt det är att le ändå trots att gråten sitter som en klump i halsen! Jag är inte helt närvarande i mina tankar men jag är iaf här och det är bättre än att sitta hemma och tycka synd om mig själv.

Anledningen till att jag väljer att skriva ett inlägg om just beroende är för att det är så otroligt vanligt att människor är beroende och att det påverkar vårt och andras mående på ett negativt sätt. Kanske har du själv ett beroende som du skulle bli gladare utan eller kanske lever du med någon vars beroende tar fokus i ditt liv eller suger energi från dig?

Det är skillnad på att ha ett beroende och att ha ett missbruk, det är också skillnad på att vara beroende och att ha ett behov.

Att vara beroende betyder att man upplever något som att man skulle ha svårt att leva utan det och man har svårt att hålla sig ifrån det. Man får en stark dragningskraft som är svår att stå emot. Det kan röra sig om allt från sex, spel, en människa, mat, godis, dofter, mobiltelefon m.m

De beroenden man oftast pratar om är cigaretter, snus, alkohol och droger och då är det tal om ett missbruk eller substans-beroende.
Skillnaden mellan bruk och missbruk handlar inte om vilken mängd man konsumerar, utan i om bruket ställer till problem, skador eller innebär att man tar farliga risker pga det.

Om ett missbruk får pågå leder det i allmänhet till att ett beroende utvecklas.

Ett beroende karaktäriseras av att det mesta i livet kretsar kring det, och att det prioriteras så högt att det ofta till och med går före den egna hälsan eller annat som tidigare varit viktigt i livet såsom familj, vänner, ordnad ekonomi m.m. Det är också mycket vanligt att den som är beroende har försökt, eller kanske ständigt försöker, begränsa sitt missbruk utan att lyckas och att man helst döljer det, förnekar det och smyger lite med det.

Beroenden kan ha sin tyngdpunkt i fysiska, psykiska eller sociala faktorer, men oftast finns det inslag av alla dessa aspekter.

I det psykiska beroendet ingår bland annat ett obetvingligt starkt sug, men också känslan av att livet blir meningslöst om man inte får det man är beroende av.

Mekanismerna bakom beroende är åtminstone delvis biologiskt betingade. De har alltså någon gång under vår evolution fyllt en funktion. Det förklarar också varför det bara är vissa saker som är beroendeframkallande. Det skulle inte vara så tokigt om man utvecklade ett lätt beroende av fullkornsprodukter eller något annat nyttigt, men det vi blir beroende av är sådant som aktiverar hjärnans belöningssystem, såsom socker och sex (som historiskt har varit bra för överlevnad och fortplantning).

Många människor har perioder i livet när de är beroende av något.

En bra början är att föra bok över hur mycket man egentligen lägger i tid och pengar. Men det är också viktigt att fundera över om beroendet ställer till problem, i jobbet, hälsan, ekonomin eller i relationer. Det är alltid lättare att sluta tidigt, än att vänta tills ett ordentligt beroende har utvecklats.

Man ska också ha klart för sig att det finns ett starkt samband mellan olika psykiatriska diagnoser och beroende eller missbruk av olika slag och att det är mycket vanligt att de förekommer samtidigt, inte minst i självmedicineringssyfte. Av den anledningen kan det vara bra att söka professionell hjälp för att förstå sina problem och vad man behöver göra.

Det viktigaste är att erkänna problemet för sig själv och för sin omgivning.

Det är bara beroendet/missbruket man hjälper på traven genom att hålla tyst. Man ska dock vara medveten om att den som är beroende är expert på att bortförklara sitt problem, även inför sig själv. Det är modigt att våga bryta tystnaden och på sikt kan det leda till något positivt.

Att beroenden och missbruk delvis beror på ärftliga faktorer betyder inte heller att man är dömd på förhand. Tvärtom är det extra viktigt att hålla koll på sina vanor eller sin konsumtion om man har en förälder med missbruksproblematik.

På många håll finns specialiserade beroendemottagningar, som man kan vända sig till direkt eller via husläkare. Om man är yrkesverksam kan det också finnas hjälp att få via arbetsgivaren. Det finns också flera ideella organisationer som arbetar med missbruksproblematik. Det spelar ingen roll om du är beroende av sex, alkohol, droger, spel osv – det finns alltid hjälp att få.

Att leva med någon som är beroende av något är inte lätt. Dels så ligger fokus ofta mer på det partnern är beroende av än på er relation. Det kan också påverka er ekonomi, ert samspel, era övriga relationer, ert rykte och er vardag i sin helhet.

Jag har själv levt under lång tid med en person som hade flera olika missbruk/beroenden. Jag vet att vi hade kunnat ha det väldigt mycket bättre om det inte hade varit just för hans beroenden. Med tiden blir man även som anhörig medberoende och det innebär inte att man börjar med samma saker utan att man försvarar personens beteende, ljuger för andra om problemet, ser på i tysthet, hjälper personen genom att blunda, sopa mattan framför honom/henne, rätta till efter honom /henne och det blir vardag trots att missbruket pågår. Man anpassar sig.

Nu finns det som sagt 1000 olika saker att bli beroende av och alla behöver inte innebära att man ska klassas som missbrukare eller att man själv samt andra tar så stor skada av det. Men det påverkar din mentala hälsa och det kostar ofta både tid, pengar och energi som du kunde använt till vettigare saker.

Själv har jag tre beroenden just nu. Snus, cola zero och mobiltelefonen.

Snuset är dåligt för tänderna och hälsan samt kostar massa pengar.

Cola Zero är inte heller bra för kroppen och kostar massa pengar. Dock ersätter den så mycket annat som jag tidigare var beroende av såsom sötsaker, vanlig cocacola, kaffe, snacks.

Mobiltelefonen är ju något jag behöver för att kommunicera med andra människor men jag använder den på tok för många timmar per dygn och till helt onödiga saker vilket kostar mycket tid och jag försummar annat som är viktigare.

Personligen skulle jag nog säga att mobilen är det beroende som är störst och påverkar min vardag och min omgivning mest. Cola Zero är det beroende som kostar mig mest pengar men som jag inte känner något behov av att sluta med. Snuset känns så förbaskat ofräscht och är skadligt för min kropp, det ger också värst abstinens om jag är utan det.

Mitt mål är att sluta snusa för hälsans och ekonomins skull, minska på cola zero för ekonomins skull, minska mobilanvändandet för familjens skull. Jag är dock glad att jag slutat röka, slutat vara beroende av socker och att jag inte är beroende av några värre saker. Men det vore fantastiskt skönt att inte ha något beroende alls.

Oavsett vad du har för beroende så påverkar det ditt liv och i de flesta fall även andras. Att ständigt behöva tänka på att ha Cola Zero och snus i kylen för att inte få abstinens är stressande….att få abstinens är ännu mer stressande.

Hur kan sociala medier påverka ditt psykiska välbefinnande?

Jag hör till en av alla de där omtalade kritiserade föräldrarna som spenderar nästan lika mycket tid med mobilen som med mina barn. Jag är extremt beroende – ibland av ett mobilspel, ibland av att följa alla människor och grupper på Facebook, ibland av att läsa bloggar, krönikor och artiklar, ibland fastnar jag i Youtube-världen, då och då tittar nät-shopaholicen inom mig fram, det händer att jag fastnar i skrivandets värld där jag bloggar eller skriver varhelst jag hamnar, jag stalkar min tonårsdotter på snapchat och jag lyfter telefonen varje gång jag får ett mail även om det 99% av gångerna är tråkig spam/reklam.

Mitt mobil-beroende är inget jag är stolt över alls och jag får ofta dåligt samvete eftersom jag vet att jag

1. Slösar bort värdefull tid av mitt liv

2.Försummar tid jag kunde ägnat åt mina barn, min man eller mina vänner.

3.Jag lägger bort den för sent på kvällarna och får för lite sömn.

4.Jag skjuter upp saker som behöver göras och får sedan ångest över att tvättberget växer medan jag kollar fb.

5.Jag påverkas omedvetet av alla ideal, provokatörer, intryck och all hets som finns i sociala medier.

6.Jag drabbas av abstinensbesvär när jag missat saker eller inte haft tid till mobilen

7.Jag ger människor insyn i mitt liv utan att jag ens tänker på det och jag snokar i andras liv.

8.Jag jämför mig med andra och inbillar mig att alla andra där på facebook har 48 h per dygn, kliniskt rent, exemplariska barn, miljoner på kontot och inga komplex för sina utseenden. Jag avundas dem omedvetet trots att jag innerst inne vet att det bara är fasader. Man väljer vad man vill dela med sig av och man vill visa sitt mest städade rum på bild, man vill skriva när barnen gör en stolt, man visar sina bästa selfies (eller använder filter), man visar vad man köpt men aldrig sina kreditsaldon, man har bara 24h/dygn😅

9.Skulle någon avvika från normen och istället bara skriva när något negativt händer, hänga ut sin man eller sina barn så fort de gjort något dåligt, lägga ut bilder på kaos eller lägga ut sin privata ekonomi offentligt eller gnälla över sina komplex så blir man istället provocerad, ledsen, får dåligt samvete för att man har det så bra, vill lägga sig i för att hjälpa eller känner irritation för att personen mjölkar energi.

10. På nätet finns det fullt av människor (nät-troll) vars syfte är att kränka, mobba, provocera, sprida rykten, förstöra relationer, snoka eller bara är där för att visa upp sina besprutade stora läppar.

NÄR JAG SKRIVER DETTA INSER JAG ATT JAG ÄR KORKAD SOM INTE TAR ITU MED MITT BEROENDE. JAG SKA GENAST BÖRJA AVVÄNJA MIG OCH BLI AV MED DETTA! JAG VILL INTE VARA EN SÅDAN MAMMA SOM SÄGER ”VÄNTA” FÖR ATT JAG NÄSTAN KLARAT LEVEL 2020 ELLER KOLLAR PÅ EN VÄRDELÖS LIVE. JAG VILL INTE VARA EN SÅDAN SOM JÄMFÖR MIG MED ANDRA. JAG VILL INTE BO PÅ FACEBOOK ELLER LÄSA VARENDA MAIL-REKLAM. DET VAR FÖRST NU NÄR JAG FICK ORD PÅ DETTA SOM JAG INSER ATT DET ÄR ETT STORT PROBLEM. JAG VILL VARA MED MIN FAMILJ. JAG VILL HINNA MER SAKER. JAG VILL VARA AKTIV! TACK MIG SJÄLV FÖR ATT JAG SKREV OM DETTA!!!! ❤️❤️❤️

När jag själv läser allt jag hittills skrivit inser jag att man kanske får en känsla av att jag är 100% optimist, alltid lycklig, vet hur jag ska hantera alla tänkbara känslor, aldrig hamnar i konflikter, mår tipptopp för jämnan, aldrig klagar, aldrig snackar skit, ler konstant och har världens bästa självförtroende.  Fel fel fel !

Jag har upplevt lite för mycket skit i mitt liv för att inte vara ärrad, jag har tunga saker i ryggsäcken som jag inte lyckats rensa bort, jag är orolig ofta, lite för ofta blir jag arg på mina barn, jag har energitjuvar omkring mig som jag är för snäll för att rensa bort ur mitt liv helt, jag är dålig på att ta hand om min kropp när det kommer till kost och fysisk aktivitet, jag slösar bort alltför mkt tid med skärmtid, jag ler inte konstant, jag har ofta svårt att hitta motivation och energi till saker jag vill/behöver göra, jag kan få prestationsångest eller dåligt samvete för att jag ej lever upp till mina egna eller andras förväntningar m.m m.m

Men jag är fullt medveten om allt detta och jag klandrar inte mig själv för att jag inte är felfri. Jag fokuserar på allt som är bra runtomkring mig och av min omgivning uppfattas jag ofta som en positiv person. Jag låser mig inte fast vid negativa känslor utan studsar upp, ler mot världen och tänker att det minsann finns värre saker här i världen.

Jag blickar ofta tillbaks och inser att jag klarat så otroligt mycket hittills och vet därmed att jag kan klara av ännu mer. Jag inser ofta att jag haft det så mycket värre och andra har det så mycket värre just nu så vem är jag att gnälla?

Jag har fått perspektiv på livet, på mig själv, på min omgivning och det är bara jag själv som kan bestämma hur jag ska hantera olika saker.

Varför ska jag ha dåligt samvete för att jag varit lat en dag och bott i mobilen? Det var ju mitt egna val. Att jag tappat tålamodet ibland och blivit arg är mänskligt och jag är glad att jag varken passerar gränsen till elak eller är arg särskilt ofta. Varför ska jag gå runt och klaga över att jag gått upp i vikt och är trött när ingen annan än jag själv hindrar mig från att ge mig ut och jogga? Varför ska jag må dåligt över gamla händelser när jag redan är förbi hindret?

Jag är mestadels glad, pigg, positiv, aktiv och har nära till leenden och skratt. Jag har allt man kan önska. Jag kan klappa mig på axeln för att jag vunnit flera kamper utan att knäckas och jag väljer att se fram emot framtiden med förväntningar istället för oro. Jag vet att jag troligtvis kommer bestiga många jobbiga bergstoppar till i mitt liv och jag ska klara av det!

Jag laddar batterierna och lever i nuet så gott jag kan 🙂

När jag som tonåring gled runt lite på hal is skrev min mamma ett långt brev till mig. Det var ett försök att nå fram till mig eftersom jag egentligen inte ville lyssna. Jag är så tacksam för detta brevet än idag och trots att det gått över 20 år så tänker jag på brevet ofta. Det gav mig nya perspektiv och gav mig en tankeställare. Tyvär har brevet kommit bort för längesen och jag minns inte ordagrant hur hon skrev men budskapet var liknande det som jag skrev i inlägget ”Livets resa”.

Jag insåg att jag stod vid ett av livets vägskäl där jag kunde välja vilken väg jag skulle välja. Jag kunde välja fel väg och köra helt vilse genom livet och jag kunde också ta en annan väg och få en behagligare resa och en finare slut-destination.

Trots lite kringelikrok-vägar så valde jag att sikta på den fina slut-destinationen och jag är idag otroligt tacksam att mamma gav mig det där stoppljuset som gav mig tid att tänka innan jag slog på blinkersen och fortsatte min resa. Jag har stött på många rödljus efter detta också och alltid haft min mammas brev i bakhuvudet. Det är jag som väljer vilka vägar jag ska välja! Jag kan inte påverka allt som händer längs vägen men jag kan köra med försiktighet och jag kan välja en annan väg när jag själv vill!

Min mamma är klok och fin. Hon har alltid gett mig goda råd, hjälpt mig sätta ord på mina känslor, delat med sig av sin klokhet och visat sin kärlek. Men det där brevet kommer vara det viktigaste brevet jag fått av någon.

När jag själv blev tonårsmamma förstod jag hennes känslor bakom brevet. Jag kunde känna vilken oro hon hade för mig och om jag hade haft kvar brevet hade jag kopierat det till min dotter. Jag härmade henne när min dotter revolterade som värst och skrev ett brev som jag hoppas att min dotter ska bära med sig i handskfacket hela livet ❤️

Låt ingen annan välja dina vägar, följ inte efter dina vänner om de kör in på en farlig väg, gör en u-sväng om du inser att du kört vilse och ha hela tiden ditt mål i sikte så kommer du hamna rätt till slut!

Att få ord på sina känslor och tankar eller boosta sig själv genom tänkvärda citat kan faktiskt öppna upp sinnet och ge både en klar syn på saken och bringa styrka!

Det är en skön känsla att läsa en passande bok som man sedan kan använda som verktyg, läsa dikter som man kan känna igen sig i, läsa kloka citat som ofta bär ett viktigt budskap.

Själv har jag små pushande små citat här och där i hemmet, på ett och annat klädesplagg, i galleriet på mobilen, i denna blogg och framför allt i mitt huvud.

Att skriva ner små listor på sina egna positiva känslor, sina bra personliga egenskaper, sina roliga minnen, saker man är bra på, saker man gillar, personer man älskar, saker man vill göra osv kanske känns helt bortkastat men det är bra terapi och när man ser på sina listor så inser man ofta att man har väldigt mycket att glädjas åt och det är just dessa saker på dina listor som är viktiga att fokusera på. Listan kommer dessutom kunna fyllas på under hela livet!

Att se saker i bild eller text kan ofta ge en klarare bild och bli tydligare än det man grötar runt i sin hjärna tillsammans med massa annat gojs.

Här är två av mina heminredningsprylar som alltid står framme hemma. Älskar dem!

Alla bär vi livets ryggsäck och den fylls ständigt på med tunga och lätta saker. Alla våra erfarenheter genom livet samlas i den där ryggsäcken som till slut kan bli både tung och sliten.

Ryggsäcken består av många olika fack och ibland tvingas man stanna upp och sortera lite eller kanske t.om rensa. Tyvär går inte allt tungt att rensa bort men man samlar på sig mycket onödig skit som faktiskt går att släppa taget om helt.

För en del personer blir ryggsäcken så tung att den blir svår att bära medan andra har mer tur och kan studsa runt med en relativt lätt ryggsäck hela livet. Orättvist – ja, livet är inte rättvist och alla har vi dessutom olika starka ryggar.

Att bära runt på en tung ryggsäck som ständigt får ny packning kan göra dig väldigt utmattad, man kanske rentav faller ihop och behöver hjälp upp men så länge du tänker på att gå rakryggad så kommer du bli starkare!

Ju mer värdefulla och lätta saker du försöker packa desto lättare kommer ryggsäcken bli att bära. Ibland måste man titta lite i ryggsäcken och konstatera att där finns både energigivande färdkost och saker som stinker. Plocka åt dig lite energi och låt dragkedjan vara öppen så du får vädra lite.

Ingen annan kan bära din ryggsäck men du kan få hjälp att träna din kropp starkare och du kan ha vänner som hjälper dig att lyfta lite i öglan högst upp.

Ditt liv – din självbiografi!

Alla har vi säkert läst en självbiografi eller sett en verklighetsbaserad film. Alla har vi delar av våra liv som skulle vara mer gripande, romantiska, spännande eller givande att läsa om medan andra delar vore väldigt tråkiga att läsa om.

Det är lite intressant om man ser sitt liv som en bok. Tänk så otroligt många kapitel det skulle bli! Oavsett vad som händer så är det alltid du själv som är författaren. Det är du som bestämmer när det är dags att vända blad, det är du som väljer när det är dags för ett nytt kapitel, det är du som väljer hur meningarna ska formuleras. Det enda du inte ska styra över är när boken ska ta slut… Det finns de som aldrig skriver klart sina böcker och dessa personer är de som tragiskt nog valt att avsluta sina liv trots att de egentligen inte vet vad kommande kapitel skulle kunna handla om. En saga utan slut. Sådana böcker borde inte få finnas.

Om du känner att skrivlusten (livslusten) tar slut så kan du be om hjälp, lägg pennan åt sidan och hitta motivationen igen, fila lite på omslaget eller korrekturläsa det du redan skrivit.

Hur vet man att det är dags för ett nytt kapitel i livet? Det vet man inte alltid och ibland tror man att jobbiga kapitel aldrig ska vara över. Man får då övertyga sig själv om att nästa kapitel troligtvis kommer bli bättre och att de flesta sagor faktiskt brukar ha ett lyckligt slut!