Ingen är odödlig 😥

Detta inlägg blir lite personligt då jag behöver ventilera efter dagen.

På morgonen ringde min numera vuxna dotter och grät. En av hennes bästa vänner hade i natt dött av en överdos. Hon var förkrossad och det högg till i hela mitt inre av blandade känslor. Bilder från när de var små rullades upp i mitt huvud. Det gjorde så ont i mig att höra hur chockad och ledsen min älskade dotter var, hur mycket ska den ongen behöva uppleva? Hon brottas ju redan med sitt mående och varje gång hon börjar hamna på fötter händer något nytt som kastar omkull henne. Samtidigt som jag vill säga de mest tröstande orden i världen kickar mammahjärnan in och vill predika om att det är exakt sånthär som händer när man tar droger och att om man umgås med missbrukare så får man räkna med sådana besked hon just fått….jag hejdar mig innan jag säger något alls och inser att jag också just blivit chockad och ledsen. Denna killen har jag träffat många gånger genom åren och han var en fin person, fin men trasig, rolig men vild och inte så laglydig och rädd om sig. Han var dock rädd om min dotter och har alltid funnits där när hon behövt någon – och han har på skämt kallat mig mamma och varit både artig och skojfrisk. Sist jag såg honom hade han just lämnat sjukhuset efter att ha lurat döden. Jag bad honom vara rädd om sig och sa ”du är inte odödlig vet du” – han skrattade och sa att han visst var odödlig. Det var han inte 😥

Jag sa inte så mycket till min dotter i telefon utan bekräftade hennes känslor och sa att hon kommer klara sig igenom detta även om det inte känns så just nu. Det var inte läge för varken deep-talk eller predikan.

Efter samtalet började min oro gnaga. Hur ska hon hantera detta? Hon har inte så lätt att hantera sina känslor eller jobbiga händelser vilket ofta leder till nya problem. Vad kan jag göra? Vad kan andra göra?

Hela dagen har jag kastats mellan olika tankar och känslor. Hans familj….hur ska de någonsin kunna bli hela igen? Hur överlever man att förlora ett barn? Vem blir det härnäst? Varför fick han inte mer hjälp när alla visste hur den pojken mådde och levde? Kunde även jag gjort mer? Blir detta ett avskräckande exempel för alla ungdomar som lever på samma vis? Hur länge ska min dotter sörja? Varför varför varför?

Jag är helt övertygad om att hans familj gjort vad de kunnat och lite till. Men man kan ju aldrig hjälpa någon som inte är redo att ta emot hjälpen vilket är det värsta av allt. Maktlösheten!

Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta tragiska kan rädda andra. Kanske blir det en tankeställare hos hans vänner och andra missbrukare, kanske får socialtjänsten ett nytt exempel som kan förändra deras rutiner, kanske blir han den bästa skyddsängeln för alla som tidigare försökt skydda honom. Han kommer aldrig tillbaks men han är nu en fri själ – nu behöver ingen oroa sig för honom mer och han slipper må dåligt.

Jag hoppas att min dotter snart är redo för ett långt och djupt samtal och jag hoppas att hon snart är stark nog att gå vidare och att både jag och andra kan stötta henne i hennes känslor.

Vila i frid fina pojk. Nu får du sväva på molnen på riktigt ❤️