Trauma

Det finns händelser som lämnar ärr i livet och som har stor påverkan på mående, trygghet, beslut och annat i vardagen.

Det kan tex handla om saker som man själv råkar ut för eller bevittnar såsom våld, olyckor, dödsfall, naturkatastrofer, hot eller liknande som sedan har svårt att lämna dina tankar. Alla människor har olika förmåga att hantera situationer och reagerar på olika sätt när hemska saker händer i ens närhet. Det går helt enkelt inte att jämföra någons trauma med en annans.

När du är med om hemska saker som påverkar dig höjs stressnivån och ibland blir man såpass påverkad att det inte ”går över” ens när faran är över. Du kan få mardrömmar, flashbacks, bli deprimerad, känna dig otrygg eller bara ha svårt att hitta tillbaks till den vardag du levde i innan händelsen. Ibland kan känslorna vara förknippade med dofter, ljud, röster, platser eller liknande och du blir påmind när du minst anar det.

För egen del så kan jag utan tvekan påstå att jag blivit ärrad av tidigare händelser. Utan att behöva förklara ingående vad som orsakade detta så kan jag berätta att våren är en tuff tid. Varför? Jo för på våren börjar gatorna fyllas av mopeder och varje gång jag hör en moped (oavsett var jag befinner mig) så få jag en svindlande obehagskänsla i hela kroppen, jag får ångest och hjärtrytmen ökar, jag får flashbacks och minnesbilder, jag känner hur jag omedvetet håller andan lite extra och en ilning går från nacken och ner till benen. Detta är allra värst tidigt på våren men även senare på året när jag är ensam, om det är mörkt eller om jag är stressad blir det extra jobbigt.

Denna reaktion bottnar i gamla händelser (snart 10 år) som påverkar mig fortfarande. Det var också länge jättejobbigt att höra ljudet av en ölburk/läskburk öppnas… även när det var jag själv som öppnade den. Detta har blivit bättre med åren.

Detta och mycket annat grundar sig i rädsla efter en period av händelser där jag faktiskt fruktade för mitt liv… En tid då jag skrev ett brev till mina närmsta som de kunde läsa om/när det värsta skulle hända. Jag lever ju och trots att jag inte blev skadad fysiskt så ärrades jag psykiskt. Jag behöver ju inte vara rädd nu och det vet jag ju, men det undermedvetna gör mig ännu påmind om känslan. Ett ärr är inte lätt att dölja eller få bort, men du kan vänja dig vid det.

Det finns olika typer av trauman och det som är en traumatisk händelse för en person behöver inte upplevas som traumatiskt för en annan. Men det är viktigt att vi har detta i åtanke när vi möter människor – de kan ha ärr som vi inte ser eller kanske ens märker men en upplevelse kan ha påverkat denna människas mående för all framtid och vi behöver därför visa hänsyn och inte tycka att folk är barnsliga när de uttrycker en känsla för någonting som du kanske inte riktigt kan sätta dig in i.

(Om du scrollar längst ner i detta inlägg kan du klicka dig vidare till nästa/föregående inlägg)