Anhörig

Psykisk ohälsa har en förmåga att skapa ringar på vattnet. Som anhörig till en person som lider av psykisk ohälsa är det svårt att inte själv påverkas i sitt mående och på sikt kan man själv utveckla psykisk ohälsa i någon form.

Beroende på hur den anhörigas ohälsa yttrar sig krävs olika sätt att förhålla sig till det utan att själv påverkas alltför mycket. Bara vetskapen om att en person mår dåligt skapar ju oro och medlidande hos vilken person som helst. Känner man dessutom en oro att personen i fråga kan komma att skada sig själv vill man ju som medmänniska göra vad man kan för att förhindra det, handlar det om oro för suicid kommer ju även ens egna känslor in i bilden eftersom man inte vill förlora personen och sörja efter den. I de fall självmedicinering av tabletter, droger eller alkohol kommer in i bilden så vill man förstås förhindra att personen ifråga fastnar i missbruk, tar överdos eller minskar sina förutsättningar för att komma på rätt bana i livet igen.

Som anhörig till en person med psykisk ohälsa eller missbruk kan det se ut på många olika sätt. Men det är vanligt att man känner stark oro, maktlöshet, stress, otillräcklighet och ångest mm. Personen i fråga kommer troligen ha ett förändrat beteende både gentemot dig och allt annat vilket skapar känslor av besvikelse, obehag, chock, nedstämdhet och kanske rentav även rädsla.

En person som tidigare varit en empatisk, hjälpsam, snäll, närvarande och kärleksfull person kan under perioder av psykisk ohälsa eller missbruk bete sig annorlunda och plötsligt bli personlighetsförändrade och upplevas som egoistiska, självupptagna, känslokalla, tråkiga, opålitliga, manipulerade, oberäkneliga, krävande, otrevliga och självömkande mm till den grad att personer runtomkring helt plötsligt faller offer på ett eller annat sätt.

Att ständigt försöka påverka, hantera, bemöta, förstå, hjälpa, skydda och kontrollera en annan människa blir såklart tärande…speciellt om man inte tar hjälp utifrån eller märker att det ger resultat. Man undrar ofta vad man kunde gjort annorlunda, vad man framöver kan göra annorlunda och kan känna sig misslyckad och maktlös vilket i sin tur skapar ångest.

Ibland måste man oavsett hur mycket man älskar någon faktiskt ta en paus och lägga fokus på sig själv. Lägga bollen i andras händer och ge sig själv lite andrum för annars är du snart själv den där anhöriga som någon annan kämpar för.

Det är svårt, extra svårt när det gäller familjemedlemmar men faktum är att ibland måste man inse sina egna begränsningar och förstå att man inte är någon superhjälte med krafter som kan rädda människor. Man är bara människa och man blir en bättre sådan om man inte tömmer sina batterier fullständigt för någon annan.

Jag har själv levt nära personer med psykisk ohälsa och missbruk. Jag har ofta känt att jag håller på att tappa balansen, att jag är orolig, maktlös och otillräcklig men att man känner så betyder inte att det är så. Jag vet att jag gjort allt jag kunnat och lite till – för andra men också för mig själv. Ibland vänder jag in och ut på mig själv för att försöka hitta sätt att hjälpa andra men sen måste jag avbryta för att ladda mina egna batterier. Oron för andra kommer nog alltid finnas där men jag måste intala mig själv om att jag inte kan styra eller ändra en annan människa.

Det bästa man kan göra är att finnas, hålla en utsträckt hand. Först när den andra personen själv vill ha hjälp kommer handen att greppa – att jag greppar tag mot personens vilja skapar bara en dragkamp.