Mom shaming

Om man är med i diverse grupper på Facebook eller följer människor på sociala medier så har förmodligen mom shaming inte undgått något. Alltså där folk har åsikter om hur andra sköter sina barn, sin föräldraroll och liknande. Självklart ska man säga ifrån om ett barn på riktigt blir illa behandlat men här snackar vi om att man har åsikter om ALLT. Exempelvis ”sådär kan man inte klä barn”, ”barn kan få cancer av sköljmedel”, ”vad är du för mamma som ger din 3-åring godis?”, ”Jag skulle aldrig köpt en sådär billig vagn av säkerhetsskäl” ”hade du uppfostrat ditt barn hade det inte betett sig sådär” eller ”jag skulle aldrig köpa begagnade skor till mitt barn då det förstör deras fötter…” Det finns tusentals olika exempel.

Jag blir så upprörd ibland över att folk inte kan låta bli att skuldbelägga, kritisera och framföra sina negativa åsikter. Tänk om alla kunde sköta sitt egna och lägga mindre fokus på vad andra gör, tänk om alla kunde förstå att ingen är perfekt och att alla har olika förutsättningar eller viljor. Även barn har olika behov, förmågor och förutsättningar.

Men nu ska jag berätta en sak. Även jag är en mom shamer. Ja, ni läste rätt. Jag har bättrat mig en hel del men det händer ganska ofta att jag kritiserar eller dömer en viss mamma för helt ovesäntliga saker. Den mamman är jag själv!

Vad har jag för rätt att kritisera mina egna val eller hur jag är som mamma? Varför gör man ens det? Jo…troligen för att man ständigt präglas av all mom shaming och får en bild av att allt måste vara perfekt, att folk kan ha åsikter, att det finns en norm att leva upp till som om den vore lag. Så är det ju givetvis inte men man påverkas till viss del ändå.

Nu är det inte så att jag får dåligt samvete för att jag köper begagnade skor till mina barn, låter dem frossa godis på helgerna eller att de doftar sköljmedel. Nej…det handlar om att jag har inre förväntningar på mig själv som jag inte anser att jag lever upp till. Att man ibland ifrågasätter hur saker blev som det blev och tänker att det kanske är mitt fel eller fel på mig.

Det kan handla om allt från att man glömmer gympapåsen hemma, missar info på veckobrevet, kommer på att läxan ska göras i sista minuten (eller i efterhand), glömmer hälften man skulle handlat, inser ibland att barnens sängkläder inte bytts på en evighet, har 187 oparade strumpor (mest omaka sådana) som barnen måste leka memori bland på morgnarna för att hitta ett hyfsat matchande par, att mina barn inte har ett kliniskt rent och pedantskött hem eller att man inte aktiverar sina barn på vardagarna utan istället kör fri skärmtid efter fritids. Det kan också handla om att man känner sig misslyckad om barnen gör ”dumma” saker trots att man faktiskt gjort sitt bästa för att lära, uppfostra och vägleda dem rätt.

För ett par år sedan insåg jag att jag borde sluta med att skuldbelägga mig själv. Jag är inte perfekt men jag gör mitt bästa och det räcker utan tvekan! Jag har alltid älskat mina barn och gjort allt för dem även om de haft cancerframkallande sköljmedel i kläderna eller kvalster i lakanen 😂 De får mat, kärlek, godis, kläder och lärdomar samt en himla massa fantastisk och lärorik skärmtid och det är exakt vad mina barn behöver 😅🙈

Min äldsta dotter hamnade på glid ganska tidigt och har lidit av  psykisk ohälsa i kombination med svår adhd vilket i sin tur medfört en hel del turer i diverse berg-och-dalbanor. Jag har kämpat med näbbar och klor i motvind tills jag ibland brutit ihop och frågat mig själv vad jag gjort för fel. Till slut insåg jag svaret – det finns inte så mycket jag kunde gjort annorlunda och jag har gjort mer än de flesta hade orkat. No shame on me!

Tänk på det, oavsett vad det handlar om (inte endast föräldraskap)…döm ingen och framförallt inte dig själv, du har inte gått i någon annans skor (såvida du inte köpt begagnade som förstör dina fötter), alla är olika och alla gör vad de kan utifrån sina förutsättningar…även du! Var snäll mot dig själv och andra!