Självförtroende

Man måste inte ha superbra självförtroende men man behöver ha bra självförtroende. Man måste både våga tro på sig själv och vara medveten om sina styrkor och svagheter.

Självförtroende handlar i grund och botten om tillit till sig själv och att man vågar stå för sina åsikter och vågar visa vem man är. Det handlar inte om att tro att man är bäst utan helt enkelt bara veta om vad man är bra på och våga stå upp för sig själv. Att acceptera att man inte är bäst på allt men att man är tillräckligt bra!

Vad händer om du har dåligt självförtroende? Jo, du känner dig osäker i situationer där du egentligen inte har något att oroa dig för och du går miste om saker för att du inte vågar uttrycka eller göra vad du vill. Du kanske helt enkelt låter folk köra över dig eller utnyttja dig för att du inte sträcker på dig och säger ifrån. Du kanske är tyst när du egentligen har något du vill säga. Du kanske oroar dig för vad andra ska tycka. Ofta kanske man anklagar, nedvärderar och kritiserar sig själv vilket skapar en känsla av att bli nedtryckt. Du skulle inte vilja bli nedtryckt av någon annan så varför göra så mot sig själv?

En person med dåligt självförtroende kan ofta upplevas som blyg, tillbakadragen, tystlåten, osäker och självkritisk men det finns också de som döljer sitt dåliga självförtroende genom en hård nedlåtande attityd och bete sig som om de istället har världens bästa självförtroende. En fasad som istället ger fel bild av dig eller i värsta fall får andras självförtroende att sjunka.

Ofta kan det också vara så att självförtroendet varierar beroende på hur man mår, i vilken situation man befinner sig i eller i vilket sällskap man är. Det är okej – var bara den du är.

Jag kan själv ibland uppleva att jag blir osäker och känner mig ”liten” i vissa sammanhang eller när jag pratar med vissa personer. Oftast handlar det nog om att jag inte känner personen, är angelägen att ge ett bra intryck, har stor respekt för personen eller tycker att personen verkar så självsäker att min egna säkerhet svajar till. Med facit i hand har det ofta visat sig att den andra upplevt precis samma sak eller att mitt självförtroende stärkts när jag lärt känna en person. Numera vet jag att det där är så oviktigt. Folk får tycka vad de vill och jag får vara precis som jag är – mitt självförtroende är inte alltid på topp men den vetskapen gör att jag kan slappna av bättre. Det händer att jag inser att jag blir obekväm/osäker och ibland innebär det att jag babblar på som om jag vore säkrast i världen och ibland blir jag tyst och tillbakadragen. Hur som helst så har jag slutat skämmas för hur jag är eller försöka bli någon jag inte är. Jag säger vad jag tycker, är tyst om jag vill och jag kan gärna få känna mig både liten och stor.

När jag var yngre vågade jag inte prata inför grupp eller med okända människor – numera kan jag sällan hålla tyst istället. 😅