Öppna ögonen

Vi pratar ofta om att man måste öppna ögonen, se människor runtomkring oss…se verkligheten osv. Det vill jag ändå tycka att jag är tämligen bra på. Men på sistone har jag insett att jag varit och är ganska dålig på att öppna ögonen för att se mig själv – nog för att jag ser vem jag är, vad jag gör rent praktiskt, hur jag känner och är ganska medveten om hur jag upplevs – men jag ser sällan vad jag omedvetet gör för andra. Kanske är det mycket som man gör omedvetet och inte förstår att det har någon betydelse – man är sig själv. Men denna helgen har jag känt att jag varit väldigt medveten och faktiskt stolt. Det är små små saker men som faktiskt ändå kanske bidragit till en positiv känsla eller effekt hos någon annan.

Igår nattvandrade jag för första gången med ”Vuxna på stan”. Jag måste erkänna att mitt syfte var att göra en god insats för den förening jag är med i eftersom klubben skulle få betalt. Det kändes som en god gärning att stötta föreningen – men med facit i hand så inser jag att det var så mycket mer. Det är ju en JÄTTEVIKTIG insats – inte för föreningen utan för ungdomarna på stan, för föräldrarna som inte kan vara på stan, för samhället!

Träffade MASSOR av fulla festande ungdomar, många riktigt unga. Tragiskt, men så fina ungdomar som verkligen behövde lite vuxen-närvaro på stan och som faktiskt uppskattade det. Så pratiga, roliga, öppna, tacksamma och kärleksfulla!

Det finns inget som provocerar mig mer än frågan ”Var finns föräldrarna? Svaret på frågan är : ”-Förmodligen ligger de sömnlösa hemma, oroliga med mobilen hårt tryckt i handen mellan desperata försök att få hem sin ungdom. Förmodligen har de regler, tider osv som inte följs. Förmodligen har många föräldrar gett upp hoppet om att deras regler och konsekvenser ska tas på allvar. Förmodligen hade majoriteten av alla ungdomar jag mötte igår obesvarade samtal och olästa sms hemifrån.

Jag har själv varit den där mamman som försökte hålla min tonåring inne eller åtminstone komma hem i tid, som försökte hålla alkohol och droger borta från henne, som försökte vara en bra förebild, vägvisare och tillrättavisare, som hade regler och som försökte vara en trygg, kärleksfull och framförallt ansvarsfull förälder. Det hjälpte inte. Jag gick inte ”Vuxna på stan” för det hade inte gett en god effekt  att hon och hennes vänner kände sig övervakade – de hade undvikit ”Vuxna på stan” och hållit sig på hemliga platser. Istället var jag ute och letade halva nätterna, ringde som en tok eller låg vaken orolig och lyssnade efter ytterdörren som vissa nätter öppnades och vissa inte. Jag vaknade ofta med en klump i magen eftersom hon inte hade kommit hem och fortsatte mitt detektivarbete för att ta reda på var hon var, i vilket skick hon var och försäkra mig om att hon levde. Det hände ju att jag hittade henne på någon parkering med fulla ungdomar i min nattliga jakt men det var ju absolut ingen garanti för att jag fick med mig henne hem utan istället kanske det uppstod konflikt och jag kunde vara säker på att hon INTE kom hem. Någon gång kom hon hem med polisen, men de kunde ju inte köra hem henne varje kväll. Jag gick sönder inombords. Så maktlös, orolig, rädd och kämpande. Jag bad om stöd från socialtjänsten för att hitta rätt verktyg men de tyckte jag verkade ha bra föräldraförmåga och kunde inte hjälpa mig. Maktlös.

De flesta fulla ungdomar jag såg igår på stan har säkert föräldrar som satt oroliga och maktlösa där hemma och jag kan inte annat än att lida med dem. Det kändes bra att vara där bland deras ungdomar för de sprang inte när de såg oss, för vi var inte deras jagande föräldrar.

Tack och lov såg vi denna helgen inga avdäckade barn, inga slagsmål eller skador. Men OM något händer så finns vuxna som förhoppningsvis ser och som kan agera. Det kanske kan ge både de unga därute och deras föräldrar där hemma en liten känsla av trygghet.

Ungdomarna kommer förmodligen leva som de gör oavsett pekpinnar. Men det kändes värdefullt att få vara där….för mig! Plötsligt fick jag också en förståelse för varför min dotter aldrig kom hem i tid på kvällarna. För vem kan ha koll på klockan eller slita sig från ett sånt roligt hålligång!?

Detta är bara ett exempel på saker som jag gjort och som gett en bra känsla i magen. Ingen bra känsla att se hundratals fulla ungdomar såklart men en bra känsla av att jag tog min tid till att finnas där.

Man gör skillnad! Ibland utan att ens vara medveten om det. Många många små insatser för någon eller några andra kan på sikt göra underverk om vi alla hjälps åt.

Jag har även kommit till insikt med att jag omedvetet ler mot ensamma människor jag möter ute och ofta får ett leende tillbaks. Kanske är mitt leende värdefullt för någon? Kanske kan mitt leende färga en grå vardag för någon?

Vi måste öppna ögonen för att se var vi kan göra skillnad. Och vi måste öppna ögonen för att se vad vi redan gör och få en liten boost av den känslan eftersom den ger mersmak.